nar en som förstår sig att läsa olika slags skrift och kan tyda äfven svårlästa saker, således en skriftlärd i ordets bokstafligaste bemärkelse. En sådan erfordrades, eftersom det var fråga om en handskrift (borrador, egentl. kladd), liksom en läkare för att döma om galenskapen.
9 Sp. entreverado, eg. om sådant fläsk, i hvilket lager af kött och fläsk omväxla.
10 Anspelningen är numera ofattlig. Antagligen åsyftas väl någon klen dåtida poet, som för rimmets skull i sina verser talat om akademierna på Cypern och Gaeta, ehuru akademier aldrig funnits på någotdera stället.
11 Jämf. Vergilii Eneid VI, 853: parcere subjectis et debellare superbos.
12 Liksom D. Quijote hela tiden ansett D. Diego för en riddare, så var naturligtvis också hans gård en borg, och följaktligen äfven fru Kristina en borgfru.
NITTONDE KAPITLET.
Hvari berättas äfventyret med den förälskade herden, jämte många andra i sanning nöjsamma tilldragelser.
D. Quijote hade ej hunnit långt från D. Diegos by, då han mötte två personer, hvilka sågo ut som klerker eller studenter, samt två bönder, hvilka alla fyra redo på djur af åsnesläktet. Den ene af studenterna hade med sig någonting, hvilket, omslutet af ett grönt tygstycke liksom i en kappsäck, tycktes vara rent linne, tillika med ett par grofva ullstrumpor; den andre medförde intet utom två nya floretter med sina läderbollar på spetsarna. Bönderna hade med sig åtskilliga andra saker, som visade och läto förmoda att de kommo från en större stad, där de inköpt sakerna som de nu hemförde till sin by. Såväl studenterna som bönderna råkade i samma förvåning i hvilken alla föllo som för första gången sågo D. Quijote, och de höllo nästan på att förgås af nyfikenhet att få veta hvem denne man var, som så mycket skilde sig från alla andra människors vanliga utseende. D. Quijote hälsade dem och, sedan han fått veta hvilken väg de ämnade sig, nämligen densamma som han, erbjöd han dem sitt sällskap och bad dem