164
sakta sin fart, emedan deras åsninnor trafvade fortare än hans häst, och för att visa sig artig mot dem, omtalade han för dem med få ord hvem han var samt hvad hans sysselsättning och stånd var, nämligen en vandrande riddares, som färdades för att söka äfventyr uti alla delar af världen. Han sade dem att hans egentliga namn var D. Quijote af la Mancha, och att hans tillnamn var Lejonriddaren.
Allt detta ljöd i böndernas öron som om han talat grekiska eller rotvälska med dem; men så var det ej för studenterna, hvilka genast märkte att det stod klent till i D. Quijotes hjärna. Detta oaktadt betraktade de honom med beundran och aktning, och en af dem sade till honom: »Herr riddare, om Ers Nåd icke följer någon bestämd kosa, såsom de hvilka draga ut på äfventyr vanligen icke göra, så täcktes Ers Nåd följa med oss; ni skall då få se en af de ståtligaste och präktigaste bröllopsfester, som ända till denna dag firats i la Mancha eller i hela trakten på många mils omkrets.»
D. Quijote frågade om det vore en furstes bröllop, eftersom studenten så mycket prisade det.
— »Nej, svarade studenten, utan en bondes bröllop med en bondflicka; han är den rikaste i hela nejden, och hon den skönaste som människor någonsin skådat. Förberedelserna till bröllopet äro utomordentliga och af alldeles nytt slag, ty det kommer att hållas på en äng nära intill brudens by; för att särskildt utmärka henne framför andra, kallas hon Quiteria den Sköna, och han heter Camacho den Rike; hon är aderton år gammal och han tjugutvå; båda passa väl för hvarandra, om också några förnumstiga personer, som hafva hela världens släktregister i hufvudet, vilja påstå att den sköna Quiterias familj har försteget framför Camachos. Men härvid fäster man ej mycket afseende, emedan rikedomen förmår löda samman många bräckor. Det är sant att ofvannämnde Camacho är frikostig och att han fått det infallet att låta upptill infatta och öfvertäcka hela ängen med grenar, så att det nog torde falla sig svårt för solen att tränga in och kasta sina blickar på gräset hvarmed marken är bevuxen. Han har också ombestyrt konstmässiga danser[1], såväl svärds- som bjällerdanser, ty i hans by finns mången som på ett ypperligt sätt skakar och pinglar med bjällor. Om dem som skola dansa skodansen vill jag inte tala, det är rent häpnadsväckande så många han anskaffat härtill. Men af allt hvad jag redan berättat och af mycket annat som jag nu ej omnämner, kommer intet att göra detta bröllop mera märkvärdigt än det som jag inbillar
- ↑ De här nämnda danserna äro väl nu alldeles bortlagda, om icke möjligen den sista ännu förekommer i någon från de stora stråkvägarna afskild landsortsvrå. Den gick så till att den dansande med händerna smällde mot sulan af den uppsvängda toffeln eller skon på foten, hvarför också dansen kallades zapateado (af zapato = sko), ehuru smällarna ofta gjordes äfven mot låret. Enligt ett ställe i 61:a kapitlet af denna del, där Sancho gör skillnad på zapatear och danzar, synes skodansen hafva brukats endast af det lägre folket, och i en not till samma ställe upplyser Braunfels att detta slags dans öfvas på vissa ställen i Sydtyskland. Af 25:e kapitlet (slutet) i förra delen ser man, att smällar mot fotsulorna gjordes som tecken till ysterhet eller uppsluppen glädje, och denna sed lefver ännu kvar. — Vid bjällerdansen hade man en rad bjällror fästa i knävecket, och dessa ljödo då starkare eller svagare i takt med dansrörelserna. — Svärdsdansen slutligen har klassiska anor, i det den lär varit i bruk redan hos de gamla grekerna.
