mig att den förbittrade Basilio kommer att företaga sig vid detsamma. Denne Basilio är en bondson från samma by som Quiteria; hans hus är beläget vägg om vägg med Quiterias föräldrars, och däraf tog sig Amor anledning att åter förnya för världen den redan förgätna kärlekssagan om Pyramus och Tisbe; ty Basilio förälskade sig redan i sin spädaste barndom i Quiteria, och hon besvarade hans böjelse med tusen oskyldiga ynnestbevis, så att man i byn brukade för nöjes skull samtala med hvarandra om de båda barnen Basilios och Quiterias kärlek. De växte upp, och nu vidtog Quiterias far den åtgärden att förbjuda Basilio tillträde till sitt hus, som denne förut hade haft; och, för att att bespara sig obehaget att lefva i ständig ängslan och misstanke, beslöt han att förmäla sin dotter med den rike Camacho, eftersom det icke föreföll honom välbetänkt att gifta bort henne med Basilio, hvilken icke erhållit lika många skänker af lyckan som af naturen. Ty, för att utan all afundsjuka säga sanningen, så är han den raskaste yngling vi känna; han är en förträfflig stångkastare, ypperlig brottare och skicklig bollspelare; han springer som en stenbock, hoppar bättre än en get och slår käglor liksom om det ginge med trolleri, han sjunger som en lärka och spelar gitarr så att den tyckes tala under hans händer, och därtill sköter han sin värja som en hel karl.»
— »Blott för denna förträffliga egenskaps skull, inföll nu D. Quijote, förtjänade denne yngling att gifta sig ej blott med den sköna Quiteria, utan med drottning Ginevra själf, om hon ännu lefde, trots Lancelot och alla som skulle vilja förhindra det.»
— »Det skulle man komma och säga åt hustru min! sade Sancho Panza, som hittills stillatigande hört på; hon vill inte ha det annorledsare än så att hvar och en gifter sig med sin like, hållande sig till ordspråket som säger: ’lika par gå bäst i dans.’[1] Men hvad jag skulle önska, vore att denne hederlige Basilio, som jag redan börjat tycka om, finge gifta sig med den där damen Quiteria, och Gud signe själen och gifve evig ro (jag hade så när sagt tvärtom![2]) åt dem, hvilka förhindra folk som ha hvarandra kära att få hvarandra!»
— »Om alla som hafva hvarandra kära finge gifta sig med hvarandra, sade D. Quijote, så skulle föräldrarna mista det fria valet och myndigheten att gifta bort sina barn med hvem och när helst de finna för godt; och, om det lämnades åt döttrarnas välbehag att utse sina män, så funnes det mången som valde sin faders dräng, och en annan toge den förste
- ↑ Sp. Cada oveja con su pareja = hvarje får med sin make.
- ↑ Det spanska iba á decir al revés kan visserligen betyda: han ärnade säga tvärtom; men det blefve då författaren som kastade in denna parentes, och det tyckes rimligare att Sancho själf gör det, eftersom han i alla fall verkligen menade tvärtom och på sitt vanliga småklipska sätt vill låta förstå detta.
