166
bäste hon såge gå förbi på gatan, om han i hennes tycke uppträdde präktigt och förnämt, fastän han kanske vore en afsigkommen äfventyrare. Ty kärlek och lidelse förblinda lätt förståndets ögon, hvilka dock äro så nödvändiga, vid valet af lofnadsställning; och alldeles särskildt är äktenskapet utsatt för faran af ett misstag, och det behöfves stor försiktighet och Himlens särskilda nåd för att därvid träffa det riktigare. Någon ämnar företaga en lång resa, och, om han är förståndig, söker han sig, innan han begifver sig i väg, en tillförlitlig och angenäm reskamrat att vara honom följaktig; hvarför skall då icke den göra detsamma, hvars resa varar hela lifvet igenom anda till dödens hållpunkt, isynnerhet då reskamraten skall blifva hans sällskap vid bord och i säng och öfverallt, såsom förhållandet är med hustrun och hennes man? Hustruns sällskap är ej någon handelsvara, som, en gång köpt, kan gifvas tillbaka eller växlas om eller bytas ut, ty hon är ett oskiljaktigt tillbehör, som varar så länge lifvet varar; det är en snara, som, när du väl en gång fått den om halsen på dig, förvandlas till en gordisk knut, hvilken det ej finnes någon möjlighet att åter upplösa, såframt icke dödens lie afskär den. Jag skulle kunna tala ännu mycket mera i detta ämne, om jag icke afhölles därifrån af min önskan att få veta, huruvida herr licentiaten tilläfventyrs har något mera att berätta mig om Basilios historia.»
Härpå svarade studenten, kandidaten eller licentiaten, såsom D. Quijote kallade honom: »Jag har intet vidare att tillägga annat än att, från det ögonblick då Basilio fick veta att den sköna Quiteria skulle gifta sig med Camacho den rike, han icke mera hörts skratta eller säga ett förnuftigt ord. Ständigt går han tankfull och svårmodig och talar för sig själf, hvarigenom han otvifvelaktigt och klarligen visar att han blifvit rubbad till förståndet; han äter litet och sofver litet, och hvad han förtär består af frukter, och sofver han så sker det ute på fria fältet på den hårda marken, liksom ett oskäligt djur. Emellanåt blickar han upp mot himlen och stundom stirrar han ned i marken, så försjunken i sig själf att han ser ut alldeles som en påklädd bildstod, hvars kläder fläkta för vinden. Korteligen, han ger så många tecken till att hans hjärta fullständigt behärskas af lidelsen, att vi alla som känna honom befara att, då den sköna Quiteria i morgon säger sitt ja, det kommer att bli hans dödsdom.»
— »Vår Herre styr det nog till det bästa, sade Sancho; Gud, som sänder smärtan, sänder också bot därför; ingen vet
