hvad som kan hända; det är ännu många timmar från i dag till i morgon, och på en timme, ja, inom ett ögonblick, kan ett hus störta in; jag har sett regn falla och solen lysa på samma gång; mången lägger sig frisk till sängs om kvällen och kan på morgonen inte röra en lem. Och säg mig för rosskull: finns det väl någon människa som kan skryta med att hon slagit in en spik i lyckans hjul för att bromsa dess fart? Nej, säkerligen inte; och mellan en kvinnas ja och nej skulle jag inte vilja åtaga mig att sticka in en synålsudd, ty den skulle inte få rum där. Kan jag bara lita på att Quiteria af hela sitt hjärta och med sann tillgifvenhet älskar Basilio, så vill jag ge honom i handom en hel säck full med lycka; ty kärleken, har jag hört sägas, ser genom ett par glasögon, som förvandlar koppar till guld och fattigdom till rikedom och droppar ur rinnande ögon till pärlor.»
— »Hvart vill du hän, Sancho?» utbrast D. Quijote. »Må du blifva fördömd, ty, när du börjar rada upp det ena ordspråket och den ena historien efter den andra, kan ingen orka vänta tills du slutar, om icke själfvaste Judas, och måtte han också anamma dig! Säg mig, ditt kräk, hvad du vet om bromsning eller om hjul eller om allt det där andra?»
— »Åh, sade Sancho; är det så att man inte förstår mig, så är det inte underligt om man anser mina ordspråk för galenskaper. Men det gör detsamma; jag förstår mig själf, och jag vet att bland det jag sagt finns inte många dumheter, men Ers Nåd, käre herre, är alltid en så’n friskal öfver mina ord, ja till och med öfver mina gärningar.»
— »Fiskal skall du säga, och icke friskal, inföll D. Quijote, du din språkförbistrare, den Gud måtte komma att blygas.»
— »Ers Nåd skall inte bli så sur på mig, genmälde Sancho; ni vet ju att jag inte vuxit upp i hufvudstaden eller studerat i Salamanca, så att jag kan veta om jag lägger till eller tar bort någon bokstaf från mina ord. Hjälpe mig Gud! man kan väl inte begära af en bonde från Sayago[1] att han skall tala som en Toledobo, och ändå kan det till och med i Toledo finnas folk som inte äro så öfver sig fina i fråga om att tala prydligt.»
— »Så är det verkligen, sade licentiaten; ty de som vuxit upp i garfverierna eller på Zocodover, kunna icke tala så väl som de hvilka nästan hela dagen gå och spatsera i korsgången vid domkyrkan, och ändå äro de ju allesammans från Toledo. Det rena språket, det riktiga, fina och tydliga,
- ↑ Sayago är en trakt mellan Zamora och Ciudad-Rodrigo, där invånarna äro kända för att vara lika klumpiga i sitt språk som i allt annat, hvaremot Toledo af gammalt har ansetts som sätet för den bästa kastilianskan, hvadan ock Clemencin anmärker att den i slutet af förra delen uppträdande domherren från Toledo talar ett språk, som kan anses för ett mönster af renhet, belefvenhet och bildning.
