ka sköto blixtar (såsom man brukar säga). De andra som hörde till sällskapet, de båda bönderna, voro utan att stiga af sina åsninnor vittnen till detta farliga skådespel. De hugg, stötar, kvarter och terser, primer med båda händerna, som Corchuelo gjorde, voro oräkneliga, de föllo tätare än regndroppar och häftigare än hagel. Han anföll såsom ett uppretadt lejon, men i detsamma fick han på munnen en stöt af licentiatens florettknapp, som hejdade honom midt i hans raseri och tvang honom att kyssa den som om det hade varit en relik, ehuru icke med så mycken andakt som reliker böra och pläga kyssas med. Kort sagdt, licentiaten räknade med florettstötar alla knapparna på den halflånga studentrock som Corchuelo bar och rispade upp hans skört i långa trasor liksom armarna på en polyp; två gånger slog han af honom hatten och gick så hårdt åt honom, att han af harm, vrede och raseri grep floretten vid fästet och slungade den i vädret så häftigt, att en af de båda åskådarna, (han var sockenskrifvare i sin hemort,) som sprang för att hämta den, sedermera intygade att Corchuelo kastat den nästan tre fjärdingsväg ifrån sig, och detta intyg tjänade och tjänar än i dag till att man kan inse och erkänna som full sanning, att den råa styrkan besegras af konsten.
Corchuelo satte sig ned helt uttröttad, och Sancho gick fram till honom och sade: »På min heder, herr kandidat, om Ers Nåd vill följa mitt råd, så utmanar ni för framtiden inte någon att fäkta med er, utan hellre att brottas eller att kasta stång, ty därtill har ni både år och styrka; men om de så kallade fäktarna har jag hört att de kunna ränna värjudden genom ett synålsöga.»
— »Jag, genmälde Corchuelo, är belåten med att ett ljus gått upp för mig och att min egen erfarenhet bevisat mig en sanning, som jag var så långt ifrån att äga kännedom om.»
Med dessa ord reste han sig upp och omfamnade licentiaten, och vänskapen dem emellan blef ännu innerligare än förut. Sockenskrifvaren, som gått efter floretten, ville de icke invänta, emedan de förmodade att han skulle dröja för länge; och sålunda beslöto de sig för att fortsätta sin väg för att i tid hinna fram till Quiterias by, där de alla hade sina hem.
Under den återstående delen af färden bevisade licentiaten för dem fäktkonstens höga företräden med så många i ögonen fallande grunder och så många matematiska figurer och bevis, att alla blefvo öfvertygade om konstens förträfflighet och Corchuelo botades från sitt egensinne.
