Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/174

Den här sidan har korrekturlästs

170

Natten hade nu fallit på, men, innan de hunno fram, förekom det dem som om framför byn utbredde sig en himmel full af oräkneliga, tindrande stjärnor. Äfvenså hörde de i otydlig blandning de ljufva tonerna från åtskilliga musikinstrument, såsom flöjter, tamburiner, gitarrer, skalmejor, handtrumpeter och trianglar; och, då de kommit närmare, sägo de en tätt utanför ingången till byn uppförd löfsal, helt och hållet behängd med brinnande lampor, hvilka vinden ej störde, eftersom den blott fläktade så sakta att den icke en gång förmådde sätta bladen på träden i rörelse. Musikanterna voro bröllopsrolighetsmakare, tågade omkring i åtskilliga grupper på den festliga platsen, somliga sjungande, andra dansande, och åter andra låtande de nämnda instrumentens mångfald ljuda. Med ett ord, det var alldeles som om på hela den stora ängen blott glädjen hoppat omkring och nöjet gjort sina språng. Många andra voro sysselsatta med att uppföra läktare, från hvilka man följande dag i allsköns bekvämlighet skulle kunna åse föreställningarna och dansen på platsen nedanför, hvilken var utsedd till firande af Camachos bröllop och Basilios likbegängelse.

D. Quijote ville ej rida in i byn, ehuru så väl bönderna som kandidaten bådo honom därom; han förebar såsom en efter hans förmenande fullgiltig ursäkt, att det vore vandrande riddares plägsed att hellre sofva ute i skog och mark än på bebodda ställen, vore det till och med under förgyllda tak; och härmed aflägsnade han sig något från landsvägen, mycket emot Sanchos önskan, som påminde sig det förträffliga härbärge haft i D. Diegos borg eller hus.


Noter.

1 De här nämnda danserna äro väl nu alldeles bortlagda, om icke möjligen den sista ännu förekommer i någon från de stora stråkvägarna afskild landsortsvrå. Den gick så till att den dansande med händerna smällde mot sulan af den uppsvängda toffeln eller skon på foten, hvarför också dansen kallades zapateado (af zapato = sko), ehuru smällarna ofta gjordes äfven mot låret. Enligt ett ställe i 61:a kapitlet af denna del, där Sancho gör skillnad på zapatear och danzar, synes skodansen hafva brukats endast af det lägre folket, och i en not till samma ställe upplyser Braunfels att detta slags dans öfvas på vissa ställen i Sydtyskland. Af 25:e kapitlet (slutet) i förra delen ser man, att smällar mot fotsulorna gjordes som tecken till ysterhet eller uppsluppen glädje, och denna sed lefver ännu kvar. — Vid bjällerdansen hade man en rad bjällror fästa i knävecket, och dessa ljödo då starkare eller svagare i takt med