vacker fint med floretten får man icke ett krus vin på värdshuset. Konster och talanger som ingenting inbringa, dem kan grefve Dirlos behålla för sig[1]; men när de talangerna falla ner på en som har bra med pengar, ja, den som då finge lefva lika härligt som talangerna lysa! På god grund kan man uppföra en god byggnad, och den bästa grundval och byggnadsgrund på jorden, det är allt pengar, det.»
— »För Guds skull, Sancho, inföll här D. Quijote, hör då upp med ditt tal; jag tror att, om man läte dig gå på med de haranger som du i hvarje ögonblick börjar, skulle du hvarken få tid att äta eller sofva, utan alltsammans skulle gå åt till prat.»
— »Om Ers Nåd hade godt minne, genmälde Sancho, skulle ni komma ihåg de särskilda punkterna i vår öfverenskommelse, innan vi den här sista gången begåfvo oss hemifrån; en af dem var att ni skulle låta mig prata så mycket jag hade lust, så vida det inte vore emot nästan eller mot den vördnad jag är skyldig Ers Nåd, och hittills tror jag inte att jag syndat i detta afseende.»
— »Jag kan inte påminna mig, Sancho, svarade D. Quijote, någon sådan punkt, och, äfven om så vore, vill jag nu alt du tiger och genast kommer med; ty de instrument, som vi i går afton hörde, börja redan åter upplifva dessa dälder, och utan tvifvel skall förmälningen firas i morgonstundens svalka och ej under eftermiddagens hetta.»
Sancho gjorde som hans herre befallde honom, sadlade Rocinante och åsnan, och båda bestego sina ök och redo steg för steg fram emot löfsalen. Det första som tedde sig för Sanchos blickar var en hel oxe, som satt uppträdd på ett stekspett af ett helt almträd, och i elden, öfver hvilken han skulle stekas, låg nästan ett berg af ved; de sex grytor, som stodo rundt omkring härden, voro icke stöpta i samma form som andra grytor, utan de voro sex tunnsåar, af hvilka hvar och en rymde en hel slaktarbod med kött och som uppslukade samt gömde i sig hela hamlar, utan att de märktes mera än om det varit små skogsdufvor. De redan flådda harar och de plockade höns, sem hängde i träden rundtomkring för att sedan stoppas ned i grytorna, voro oräkneliga; fjäderfä och vildt af mångahanda slag funnos där i ofantliga massor, upp: hängda i träden för att kallna i luften. Sancho räknade mera än sextio vinsäckar[2], hvardera rymmande nära en ankare och allesammans fyllda, som det sedermera visade sig, med ädla viner; likaledes funnos där uppstaplade högar af det hvitaste
- ↑ Denne grefve Dirlos (eller egentligen d’Irlos) är en af hjältarna i de karolingiska romanserna, broder till Merian och Durandarte. Romansen om honom är troligtvis den längsta af alla de hundratals som finnas, och där förtäljes hurusom han på kejsar Karl den Stores befallning företog ett fälttåg i Österlandet och besegrade sultanen af Persien; han stannade emellertid borta i fulla femton år, i stället för i sju, som ämnadt var, och under denna långa frånvaro hade en hans unge frände, Celinos, lyckats öfvertala kejsaren och några af pärerna att låta honom efter den som död ansedde Dirlos öfvertaga dennes gods och därtill hans unga husfru, som emellertid af all sin kraft mottsatte sig denna anordning. Dirlos hinner dock tillbaka i rätt tid och blir igenkänd, »ungefär, säger Clemencin, som Ulysses af Penelope, när han efter sina långa irrfärder återkom till Itaka.». Han uppträder äfven i den flera gånger förut anförda romansen om markisen af Mantua; men hvarför han af Sancho åberopas just vid detta tillfälle och på sätt som sker, är ej rätt klart. Meningen är dock tydlig och har i en tysk öfversättning återgifvits med: die mag der Henker holen.
- ↑ Det spanska ordet är zaque, och detta betecknar verkligen ett slags vinsäck af läder, hvilken, såsom här synes, är betydligt större än la bota, men å andra sidan mycket mindre än un cuero. I spanskt mått uppgifvas de hafva rymt mera än två arrobas hvardera, och en arroba räknas i Madrid till 16,12 liter för vin.
