kan man så mycket man vill skumma gäss och höns, harar och kaniner, men ur Basilios grytor får man på sin höjd — och kanske äfven på djupet[1] — bara lanken.»
— »Har du slutat din harang, Sancho?» sade D. Quijote.
— »Jag får väl det, svarade Sancho, ty jag ser att Ers Nåd tar illa upp; men, om inte det komme emellan, hade jag arbete tillskuret för tre dagar.»
— »Gud gifve att jag finge se dig stum innan jag dör», genmälde D. Quijote.
— »På det viset vi fara fram, återtog Sancho, kommer jag att tugga mull långt innan Ers Nåd dör, och då är jag nog så pass förstummad att jag inte säger ett enda ord intill världens ände, eller åtminstone till domedagen.»
— »Ack, Sancho, äfven om så skedde, svarade D. Quijote, skall din tystnad dock aldrig gå upp emot allt hvad du pratat, pratar och kommer att prata ännu i ditt lif; dessutom är det ju också i öfverensstämmelse med tingens naturliga ordning att min dödsdag inträffar förr än din. Och därför tror jag icke att jag någonsin kommer att se dig stum, icke en gång då du håller på med att dricka eller sofva — och detta är något som jag verkligen kan hålla styft på.»
— »I sanning, señor, svarade Sancho härpå, det är inte värdt att lita på benrangelsmannen, jag menar döden; han förtär såväl lammet som fåret, och jag har hört vår kyrkoherde säga att han med samma fot träder in i konungarnas höga borgar som i de fattigas låga hyddor.[2] Denne herre är vida mera mäktig än granntyckt; ingenting inger honom afsmak, af allting äter han och allting smakar honom bra, och allt slags folk, af hvarje lefnadsålder, rang och stånd, stoppar han i sin påse. Han är ingen skördeman som håller middagsrast, i hvarje stund mejar och hugger han af, så väl torrt som friskt gräs, och det tyckes som om han inte tuggade sin mat, utan slukar och sväljer ned allt som sättes för honom, ty han har en varghunger, som aldrig står att mätta, och, fastän han inte har någon mage, ser han ut för att ha vattsot och att törsta efter allas deras lif som lefva, liksom man dricker en skål friskt vatten.»
— »Håll nu, Sancho, inföll D. Quijote, sitt fast i sadeln och akta dig för att falla af, ty sannerligen är icke hvad du på ditt bondspråk sagt om döden detsamma som en god predikant kunnat yttra. Jag skall säga dig, Sancho, hade du lika stor bildning som du har goda naturanlag, så kunde du stiga
- ↑ Sancho witzar på sitt vanliga sätt. Han säger nämligen: si viene á mano, y aunque no venga sino al pié, och den första delen af detta uttryck är ett ofta förekommande talesätt, som egentligen betyder »om det kommer till hands», och däraf »om det bär till» eller helt enkelt »kanske»; men ordet hand har väckt tanken på fot, och så fortsätter han »och äfven om det kommer bara till fots», hvilket är ett rent nonsens, ungefär som om man t. ex. skulle säga i svenskan: »Jag är färdig att gå dig tillhanda, ja äfven till fota, om du vill.»
- ↑ Detta ställe ur Horatius är redan en gång citeradt af författaren själf i företalet till förra delen, sid. 7.
