182
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Hvaruti fortsättes berättelsen om Camachos bröllop jämte andra behagliga händelser.
Medan D. Quijote och Sancho ännu höllo på med det samspråk som omtalades i föregående kapitlet, hörde man högt ropande och häftigt larmande; och larmet och ropen förorsakades och upphäfdes af de ridande karlarna, hvilka i sträckt galopp och under gjädjeskri skyndade att möta brudparet som nu anlände, omgifna af tusentals musikinstrumenter och dansande grupper samt ledsagade af kyrkoherden och sina släktingar jämte det anseddaste folket från de kringliggande orterna, alla i högtidsdräkt. Och då Sancho fick syn på bruden, sade han: »Hon går sannerligen inte klädd som en bondflicka utan som en hofdam. Besitta det! så vidt jag kan urskilja, bär hon om halsen präktiga koraller, i stället för guldblecksgrannlåter och det som borde vara simpelt grönt Cuenca-kläde, det är minsann här trettitrådig sammet![1] Och besättningen, som ju skulle vara af hvita linneremsor, på du min skapare! tror jag inte den är af atlas! Och titta bara på händerna, de äro väl prydda med gagatringar? — Nej, må det aldrig mer gå mig väl i mina lifsdagar om inte ringarna äro af guld, rena rama guldet, och besatta med pärlor så hvita som grädde, så att hvarenda en af dem är värd ett öga i ens hufvud. Ack, ditt lilla as[2], och sa’nt hår sen! om det inte är löshår, har jag aldrig i min lefvetid sett så långt och så ljust! Och så skall man väl ha någonting att anmärka mot hennes vackra hållning och hennes växt! och inte bör man likna henne vid en palm inte, som sakta rör sig af och an, med sin börda af dadlar i långa klasar! ty just så se de smycken ut som hon har hängande i håret och om halsen. Min själ är inte den jäntan så väl förhydd, att hon kan ta sig fram, om det så vore öfver de holländska sandbankarna»[3]
D. Quijote skrattade åt Sancho Panzas bondaktiga loftal; men han tyckte själf att, med undantag af hans härskarinna Dulcinea af Toboso, hade han aldrig sett en skönare kvinna. Den förtjusande Quiteria var något blek, hvilket troligtvis
- ↑ Den gode Sancho skådar ofta denna världens härligheter genom fantasiens förstoringsglas, och han drar då till i sina beskrifningar så att det förslår. Så talade han vid ett föregående tillfälle (sid. 88 denna del) om gyllentyg »med mer än ett halftjog lager silkes- och guldbroderier öfver hvarandra», och nu om trettiotrådig sammet, ehuru, eget nog, själfva ordets ursprung (grek. έξάμιτον) hänvisar på ett sextrådigt tyg.
- ↑ Jämför not. 1 på sid. 115 här ofvan.
- ↑ Stället som uppfattas mycket olika, lyder på spanska: Juro en mi ánima que ella es una chapada moza, y que puede pasar por los bancos de Flandes. Hvad är nu för det första una chapada moza? och för det andra, hvad hafva de holländska sandbankarna (eller bankerna) här att göra? Ordet chapa betyder en tunn plåt eller skifva af metall, som användes till beslag, prydnad, m. m., och, då det förut omtalats att den sköna Quiteria var så fint utstyrd att hon till och med hade dyrbara koraller i stället för de eljest vanliga prydnaderna af tunt guldbleck, kunde hon ju, med hänsyn jämväl till den öfriga grannlåten, sägas vara chapada eller plåtbeslagen, som den ene svenske öfversättaren med god urskillning öfversatt det. Men vanligtvis har man låtit förvilla sig af den omständigheten, att i yngre lexika denna betydelse blifvit förbisedd och ordet återgifvet, såsom hos Franceson och Tollhausen, endast med klok, förståndig, eller ansedd, aktningsvärd, aktad, duktig, och detta här t. ex. kommit Braunfels att öfversätta: Die hat das Herz am rechten Fleck. Rätta förhållandet är emellertid, enligt första upplagan af Spanska Akademiens ordbok att persona chapada jämte sin ursprungliga betydelse äfven kan hafva den af persona de chapa, att det senare uttrycket betyder persona de prendas, valor, juicio y prudencia, d. v. s. en person med talanger, omdöme, o. s. v., ungefär som vårt en dugande man; att detsamma är »phrase vulgar de conversacion familiar» och att båda uttrycken tillhöra den skämtsamma stilen; samt slutligen att chapado, när det är liktydigt med persona de chapa, användes om småväxta (men duktiga) personer. Nu har Sancho hela tiden bländats blott af Quiterias yttre glans, och det är alltså föga troligt att chapada i hans mun skulle afse hennes inre egenskaper, hvilka han ju ej heller kände, och ingenstädes i det föregående har hon beskrifvits såsom liten till växten. Följaktligen bör chapada här få behålla sin första betydelse, och efter all sannolikhet är det just denna som ledt Sancho in på de holländska sandbankarna: plåtbeslagen eller förhydd, skepp, farligheter på hafvet, sandbankar, sådan ungefär har hans tankegång varit. — Att bancos de Flandes äfven kan betyda holländska penningbanker är sant, liksom äfven att detta föranledt en och annan författare till en ordlek med dubbelmeningen (så t. ex. Lope de Vega i hans komedi El mayor Imposible III 23); men knappast har något dylikt denna gång föresväfvat Sancho, och än mindre lär han, jämte det att Quiteria skulle kunna fara trygg öfver sandbankarna, hafva menat äfven att »sie legt das ihrige sicher an», d. v. s. att hon skulle göra en god affär genom giftermålet med Camacho. Till en så uttöjd förklaring gifva åtminstone orden i texten icke anledning, så mycket mindre som det väl med skäl kan betviflas att Sancho för sin del hade den minsta aning om penningbanker.
