eller snarare tvingade honom att förklara att, om Quiteria ville räcka Basilio sin hand, vore han nöjd därmed, eftersom det hela ej betydde något annat än att uppfyllandet af hans egna önskningar fördröjdes ett ögonblick.
Genast vände sig alla mot Quiteria och sökte, somliga med böner, andra med tårar, åter audra med bevekande skäl, förmå henne räcka handen åt den arme Basilio. Men hon, hårdare än marmor och orörligare än en bildstod, såg ut som om hon hvarken kunde eller förmådde eller ägde vilja att svara ett enda ord, och hon skulle ej heller hafva gjort det, såframt icke prästen sagt till henne att hon måste skyndsamt fatta sitt beslut, ty Basilios själ sväfvade redan på hans läppar och han vore icke i stånd att vänta på några villrådiga öfverläggningar.
Utan att svara ett ord, synbarligen utan fattning, sorgsen och djupt bedröfvad, gick då den sköna Quiteria fram till det ställe där Basilio låg, hvilken redan förvred ögonen, andades kort och häftigt, framhviskade mellan läpparna namnet Quiteria och ögonskenligen var nära att dö såsom hedning och icke såsom kristen. Slutligen trädde Quiteria närmare, kastade sig på knä och begärde med tecken, icke med ord, hans hand. Basilio såg på henne med vidöppna ögon utan att vända blicken från henne och sade: »O, Quiteria, så att du nu ändtligen blifvit medlidsam på en tid, då ditt medlidande måste tjäna till dolk för att alldeles beröfva mig lifvet; ty redan har jag icke nog styrka vare sig att kunna bära den lycksalighet du skänker mig genom att välja mig till make, eller att kunna lägga band på den smärta, som så snart skall omhölja mina ögon med dödens fasansfulla skugga! Hvad jag ber dig om, o du min olycksstjärna! är detta enda att, om du nu begär min hand och vill räcka mig din, det icke må ske af undfallenhet för min önskan icke heller för att ånyo bedraga mig, utan du skall bekänna och förklara att du, utan att lägga något tvång på din känsla, öfverlämnar och gifver mig din hand åt mig såsom din rättmätige äkta make; ty det vore orätt om du i en yttersta stund som denna ville bedraga mig eller öfva förställning mot den, som städse handlat så redbart emot dig.»
Medan han yttrade dessa ord, blef han flere gånger vanmäktig, och alla de närvarande trodde för hvar gång att vanmakten skulle taga med sig den sista lifsgnistan. Helt ärbart och blygt fattade Quiteria Basilios hand med sin högra och sade; »Intet våld skulle förmå böja min vilja, och med den
