190
den utgång man bevittnat. Men han tillstod likväl att han underrättat några af sina vänner om sin afsikt, på det att de, när så gjordes behof, skulle gynna hans förehafvande och understödja hans bedrägeri.
— »Hvad som har afseende på dygdiga ändamål, sade D. Quijote, det hvarken kan eller bör man kalla bedrägeri.» Och att ett älskande par gifter sig med hvarandra, tillade han, vore det yppersta ändamål, dock väl till märkandes att kärlekens värsta fiende är hunger och långvarig nöd; ty kärleken är idel glädje, fröjd och sällhet, helst då en älskare kommit i besittning af det älskade föremålet, och mot dessa känslor äro armod och nöd förklarade fiender.
Allt detta, anmärkte han därpå, sade han på det att señor Basilio måtte afstå från utöfvandet af de talanger hvaraf han vore i besittning, ty, äfven om de förskaffade honom ära, så inbragte de honom likväl icke penningar; han borde därför vinnlägga sig om att med idoghetens lofliga medel, som förståndiga och flitiga människor aldrig behöfva sakna, förvärfva sig inkomster. Den fattige, när han är en man af ära, (såvida nämligen den fattige kan anses för en man af ära,) äger en skatt, om han äger en vacker hustru, och, frånröfvar man honom denna skatt, så röfvar man äfven hans ära och dödar den för honom. En skön och dygdig hustru, hvilkens man är fattig, förtjänar att bekransas med lager samt med seger- och triumfpalmer. Skönheten i och för sig tänder böjelserna hos alla dem som se och känna henne, och liksom på ett välsmakande lockbete nedslå på henne kungsörnar och andra högt flygande fåglar; men, om till denna skönhet sällar sig nöd och armod, då anfalles hon äfven af korpar, hökar och andra roffåglar, och den hustru, som håller sig ståndaktig mot så många angrepp, förtjänar i sanning att kallas sin mans krona. »Besinna, förståndige Basilio, tillade D. Quijote ytterligare, att en vis man — jag minnes nu ej hvilken — ansåg att det i hela världen blott funnes en enda dygdig kvinna, och han gaf det rådet att hvar och en skulle tänka och tro, att denna enda och dygdiga kvinna vore just hans egen hustru, så skulle han lefva lyckligt. Jag är icke gift, och hittills har jag ej heller kommit på den tanken att gifta mig, men det oaktadt skulle jag fördrista mig att gifva den som både mig därom ett råd rörande sättet, huru han skulle söka den kvinna med hvilken han kunde önska gifta sig. För det första skulle Jag då råda honom att mera se på ett godt rykte än på förmögenhet, ty en dygdig kvinna förvärfvar sig icke ett godt
