192
fägnades och betjänades som prinsar. D. Quijote bad den fäktkunnige licentiaten förskaffa honom en vägvisare, som skulle föra honom till Montesinos’ håla; ty han kände stor lust att intränga i densammas inre och med egna ögon se, om alla de underverk vore sanna, Som man berättade om den i hela trakten. Licentiaten lofvade att sända med honom en sin kusin en utmärkt man med boklig bildning och särdeles begifven på att läsa riddarböcker; denne skulle mycket gärna föra honom till den omtalade hålans mynning och äfven visa honom Ruiderasjöarna[1], hvilka också äro berömda i hela la Mancha, ja i hela Spanien. Fan tillade att riddaren i honom skulle finna ett behagligt sällskap, ty han vore en yngling hvilken förstode sig på att skrifva böcker, som dugde att tryckas och tillägnas furstliga personer.
Kusinen infann sig också snart, ridande på en dräktig åsninna, hvars sadel var belagd med en brokig matta eller täcke. Sancho sadlade Rocinante och lagade grållen i ordning, hvarjämte han äfven försåg sin matsäck, som förenades med kusinens likaledes välförsedda förråd, och, befallande sig i Guds beskydd samt tagande afsked af alla, begåfvo de sig åstad och styrde kosan mot Montesinos’ världsbekanta håla.
Under vägen frågade D. Quijote kusinen af hvad slag och beskaffenhet dennes arbeten, yrke och studier voro. Härpå svarade denne, att hans yrke vore att sysselsätta sig med de sköna vetenskaperna; hans arbeten och studier bestode i att författa böcker till trycket, hvilka alla lände samhället till stor nytta och icke mindre nöje. En af dem hette Afhandling om riddardräkter, uti hvilken han beskref sjuhundratre dylika dräkter med deras färger, valspråk och symboler, bland hvilka hofherrarna vid fester och lustbarheter kunde utvälja och taga hvilka de ville, utan att först behöfva tigga sig till dem af någon eller, som man säger, rådbråka sin hjärna för att utfundera sådana som motsvarade deras önskningar och afsikter. »Ty, sade han, jag ger åt den svartsjuke, den försmådde, den glömde och den frånvarande sådana dräkter som passa för dem, och som sitta rätt och alltså icke orätt eller syndigt[2] på dem. Jag har också en annan bok, som skall heta Förvandlingarna eller Den spanske Övidius[3], af ny och egendomlig uppfinning; ty uti densamma imiterar Jag på ett burleskt sätt Ovidius och beskrifver hvem Sevillas Giralda och Magdalenas ängel varit, hvad Vecinguerras afloppsdike i Córdova, Guisandos tjurar, Sierra Morena, fontänen i Leganitos och Lavapiés vid Madrid varit, icke till förglömmandes lusbrunnen,
- ↑ Montesinos’ håla och Ruidera-sjöarna existera verkligen och ligga omkring 70 kilometer österut från Ciudad Real, i närheten af stora landsvägen som går från Montiel till eremitkojan S. Pedro de Saelices, hvilket namn äfven tillhör de nämnda sjöarna. Sedan Cervantes’ tid har genom borthuggning af småskogen och genom inträffade jordras nedgången till hålan förändrats något, så att den ej är så brant som förr och man ej behöfver låta hissa ned sig som i en brunn, utan kan gå på sina ben. Den afsats, där D. Quijote säges hafva stannat, finnes också kvar och tjänar numera till skydd åt traktens herdar vid oblid väderlek; längre ned ligger en mindre afsats, och till hålans botten är det ett djup af ungefär 50 meter (168 fot). Där nere rinner i nordlig riktning och på en sträcka af omkring 100 fot ett litet, 4—5 fot djupt vattendrag; detta jämte andra dylika i nejden upptages i Ruidera-sjöarna, hvilka kunna anses som floden Guadianas källor. Hålan har haft sitt namn sedan urminnes tider, men anledningen hvarför hon fatt det är obekant; i folkvisorna förekommer visserligen en Montesinos, men de förligga hans lif och bedrifter till Frankrike, och det enda samband han har med Spanien är att fröken Rosaflorida, härskarinna till Rocafrida i Kastilien, förälskar sig i honom och, utan att hafva sett honom, skickar bref att hon vill skänka honom sin person och sju fasta slott som hon äger i nämnda rike. Icke visan, utan endast den muntliga traditionen i nejden tillade, att Montesinos antog tillbudet, och, liksom i sagorna, lefde lycklig med sin Rosaflorida till sin död.
- ↑ Originalet har här en af Cervantes ofta använd ordlek justo (rättfärdig, och därjämte passande, som sitter bra) och pecador (syndig, syndare).
- ↑ Den romerske skalden Ovidius skref bland annat en dikt i femton sånger med namn Metamorphoses, i hvilken han behandlade forntidens mytologiska sägner om förvandlingar.
