guldrörsbrunnen och priorinnans brunn[1]; och allt detta med sina allegorier, bildliga uttryck och förvandlingar, så att det på en gång roar, förvånar och undervisar. Jag har ännu en annan bok, som jag kallar Tillägg till Polydorus Vergilius[2], och som afhandlar sakers uppfinning; det är en bok af stor lärdom och djupgående studier, eftersom jag utforskat och med prydlig stil framställer alla de viktiga saker som Polydorus utelämnat. Polydorus Vergilius har glömt berätta oss hvem som var den förste i världen som fått snufva och hvem som först begagnat insmörjningar för att bota sig för franska sjukan, men jag utreder bokstafligen och bevisar det med mera än ett fjärdedels hundrade åberopade författare, hvaraf Ers Nåd kan inse huruvida jag arbetat flitigt och huruvida boken ej måste lända hela världen till nytta.»[3]
Sancho, som mycket noga följt med kusinens berättelse, sade till honom: »Säg mig, señor, så sant ni önskar att Gud måtte ge er lycka vid tryckningen af era böcker, vet ni också — men det måtte ni ju säkert veta, eftersom ni vet allt, — hvilken var den förste som kliade sig i hufvudet? Jag för min del har för mig att det måste ha varit allas vår stamfar Adam.»
— »Så var det nog, svarade kusinen; ty utan tvifvel hade Adam både hufvud och hår, och, när så var och han dessutom var den första människan på jorden, torde han väl hafva kliat sig emellanåt.»
— »Det tror jag också, svarade Sancho; men säg mig nu hvem som slog den första kullerbyttan i världen?»
— »I sanning, min käre vän, svarade kusinen, därpå kan jag för ögonblicket icke gifva dig något bestämdt svar, tills jag fått sätta mig in i ämnet; men det skall jag göra, så snart jag kommer tillbaka dit där jag har mina böcker, och jag skall gifva er svar då vi träffas härnäst, ty denna gång blir väl ej den sista.»
— »Nå, så hör då på, señor, återtog Sancho; gör er ej besvär därmed, ty jag har just nu kommit underfund med det jag sporde om. Så vet då, att den förste som slog kullerbytta här i världen var Lucifer[4]; då man utstötte eller nedstörtade honom från himmelen, slog han idel kullerbyttor till dess han kullbytterade ned i afgrunden.»
— »Du har rätt, min vän», sade kusinen.
Och D. Quijote tillade: »Denna fråga och detta svar har du icke själf kläckt ut, Sancho; någon annan har du hört dem af.»
- ↑ Om Giralda och Guisandos tjurar se har ofvan sid. 127 not. 1 och 2. — Magdalenas ängel satt som väderflöjel på Magdalenakyrkan i Salamanca och lärer ha varit så vanskaplig, att han gällde för en af stadens märkvärdigheter. — Leganitos och Lavapiés lågo på Cervantes’ tid utanför Madrid, men hafva för längesedan intagits inom stadens hank och stör. — Om de sägner som knöto sig till de andra uppgifna ställena särskildt de många brunnarna, vet man nu för tiden ingenting särskildt.
- ↑ Denne Polydorus Vergilius († 1555), föddes i Urbino, men kom till England för att uppbära Peterspenningen och intog genom sin kvickhet konung Henrik VIII så, att denne gaf honom ett ämbete som ärkediaconus vid domkyrkan i Wells och uppdrog åt honom att skrifva Englands historia. Han fullgjorde detta värf, och man har dessutom af honom åtskilliga andra arbeten, däribland ett De inventoribus rerum, hvilket är det som åsyftas i texten. Som författare anses han ytlig och ej fullt pålitlig i sina uppgifter.
- ↑ Det dråpliga arbete, för hvilket här redogöres, har emellertid aldrig sett dagen, och man sväfvar ännu i okunnighet om, huruvida Cervantes med kusinen åsyftat någon verklig person.
- ↑ Lucifer, d. ä. ljusbringaren, var i den antika mytologien son af Aurora (morgonrodnaden), framför hvilken han drager fram på en hvit häst, och han betecknade således morgonstjärnan (Venus) som planet; men han kunde äfven föreställa aftonstjärnan (Hesperus) och hade då en svart häst. — Hos de kristna har ordet fatt en annan betydelse med anledning af några verser hos profeten Esaias (14 kap. v. 12—15), enligt nya öfversättningen så lydande: »Huru är du af himmelen fallen, du glänsande stjärna, du morgonrodnadens son, huru blef du slagen till marken, du som nedslog folken! och du sade i ditt hjärta: ’Till himmelen vill jag uppstiga, ofvanom Guds stjärnor vill jag resa min tron och taga min plats på gudaberget långt i norr. Jag vill stiga upp på molnens höjder, jag vill göra mig jämlik med den Högste’. Men till dödsriket fick du nedstiga, längst ned i grafven.» Detta gällde (tydligt nog) konungen af Babylonien, men missförstods af kyrkofäderna, som tydde det på djäfvulen, och så utbildade sig legenden om Lucifer såsom afgrundsfurste, en legend hvilken, som bekant, äfven hos protestanterna vunnit stor utbredning, förnämligast väl genom Milton’s Det Förlorade Paradiset.
