194
— »Tyst, för all del, señor, genmälde Sancho; ty jag försäkrar att, om jag ger mig till att fråga och svara, så blir jag inte färdig från nu och till i morgon bittida. Ja, så blir det till, ty för att fråga dumheter och svara tokigheter behöfver jag inte söka hjälp hos min granne.»
— »Du har talat förståndigare, Sancho, än du själf vet af», sade Quijote. »Det finnes personer som göra sig möda med att lära och utforska saker, hvilka, sedan de väl äro inlärda och utforskade, icke äro två styfver värda för förståndet och minnet.»
Under dessa och andra roande samtal förgick dagen, och mot aftonen togo de nattkvarter i en liten by, där kusinen meddelade riddaren att det därifrån till Montesinos’ håla icke vore mer än två mil, och att, om han bestämt sig för att intränga i den, vore det nödigt att han försåge sig med rep för att binda och nedhissa sig i dess djup. D. Quijote svarade att, om den också sträckte sig ända ned till afgrunden, ville han dock utforska hvarthän den ledde; de köpte därför ungefär hundra famnar rep och följande dag ankommo de klockan två på eftermiddagen till hålan, hvars öppning är rymlig och vid, men kringvuxen af getapel och vildfikon, törnen och björnbärsbuskar, alltsammans så tätt och inflätadt i hvartannat, att det helt och hållet öfvertäcker och döljer densamma. Då man fick sikte på hålan, stego kusinen, Sancho och D. Quijote af; de två andra bundo den senare så säkert som möjligt med repen, och, medan de lindade och omgjordade honom, sade Sancho till honom: »Betänk väl, käre herre min, hvad Ers Nåd gör; begär inte att begrafva er själf lefvande och stig inte dit ned, där ni ser ut som en flaska som man sänker i en brann för att afkylas; nej, detta angår inte Ers Nåd, och det kommer er ej vid att vara utforskare af denna håla, som säkerligen är värre än en underjordisk slafhåla hos morerna.»
— »Bind mig och tig stilla, svarade D. Quijote; ett företag såsom detta var mig förbehållet, käre Sancho.»
Nu sade deras vägvisare: Jag ber och bönfaller hos Ers Nåd, señor D. Quijote, att gifva akt på och utforska med hundra ögon hvad som finnes därinne; kanske finnas där saker som jag kan använda i min bok om förvandlingarna.»
— »Trumman är i händerna på en som förstår att slå på den», sade Sancho Panza.
Härpå och sedan D. Quijote blifvit omvirad öfverallt, (hvilket ej skedde utanpå harnesket, utan utanpå kyllret,) sade riddaren: »Vi hafva begått en oförsiktighet däri att vi ej för-
