16
tok. Bemälde licentiat kom efter några års inspärrning på den tron att han vore klok och vid sitt fulla förstånd, och i denna öfvertygelse skref han till ärkebiskopen och bad honom ifrigt och med fullkomligt förståndigt uttryckssätt, att han måtte gifva befallning om att befria honom från det elände, hvari han befann sig, efter som han nu genom Guds nåd återvunnit sitt förlorade förstånd, ehuru hans släktingar, för att äfven framdeles förblifva i åtnjutande af hans förmögenhet, kvarhölle honom där och sanningen till trots fordrade att han ända till sin död förblefve en dåre. Ändtligen bevekt genom talrika, väl hopkomna och förståndiga bref, befallde ärkebiskopen en af sina kaplaner att hos dårhusföreståndaren göra sig underrättad, huruvida det som licentiaten tillskrifvit honom vore sanning, och att han äfven skulle själf tala med dåren, och, om denne i hans tanke ägde sitt förstånd, skulle han släppa ut honom och försätta honom i frihet. Kaplanen gjorde så, och dårhusföreståndaren förklarade för honom att mannen ännu vore förryckt; ty, ehuru han mycket ofta talade såsom en människa med stort förstånd, så komme han dock plötsligen mot slutet fram med dårskaper, som vore likaså stora och talrika som hans föregående förståndiga yttranden, hvilket man ju genast kunde pröfva genom att samtala med honom. Kaplanen ville anställa detta prof; man förde honom till den förryckte, han talade med honom en timme och ännu längre, och under hela denna tid sade icke den förryckte ett enda bakvändt eller orimligt ord; han talade tvärtom med en sådan skarpsinnighet, att kaplanen nödgades tro att dåren var klok. Bland annat yttrade den förryckte att dårhusföreståndaren hyste agg mot honom, emedan han icke ville mista de skänker, som hans släktingar skickade till honom, på det han skulle säga att han, den inspärrade, ännu vore tokig, ehuru med ljusa mellanstunder; och den störste fiende, som han hade i sin olycka, vore just hans rikedom, ty för att njuta af denna begagnade sig hans ovänner af svek och bedrägeri och framkomme med tvifvelsmål angående den nåd, som Gud bevisat honom, genom att hafva från ett oskäligt djur åter förvandlat honom till människa. Korteligen, han yttrade sig så att han förstod att framställa dårhusföreståndaren såsom misstänkt, sina släktingar såsom snikna och obarmhärtiga och sig själf såsom så förståndig, att kaplanen beslöt att taga honom med sig, på det att ärkebiskopen själf måtte kunna se honom och finna sanningen af hans ord påtaglig. I denna goda tro bad den hederlige kaplanen föreståndaren ombestyra, att licentiaten
