196
buss, du stålhjärta och koppararm! ännu en gång anroper jag Gud om att han måtte föra dig fri, sund och utan svek tillbaka till detta lifvets ljus, som du lämnar för att nedstiga i det mörker du nu uppsöker.»
Ungefär samma böner och förböner uppsände kusi Emellertid ropade D. Quijote jämt och samt att de skulle släppa efter mera rep, och det gjorde de efterhand; och, när hans rop, som trängde upp ur hålan liksom genom ett rör, ej längre kunde höras, hade de redan släppt ned de hundra famnarna, och, som de nu icke mera hade något rep kvar, ansågo de det rådligast att åter uppdraga D. Quijote. De väntade likväl omkring en half timme, och först sedan så lång tid förflutit började de åter hala upp repet, hvilket gick mycket lätt och utan att man kunde förmärka den ringaste tyngd. Af detta tecken ansågo de sig kunna förstå att D. Quijote stannat där nere, och Sancho, som verkligen trodde detta, grät bittert och halade så raskt som möjligt för att förvissa sig om rätta förhållandet. Men, då de vid uppfirandet hunnit, som de tyckte, till något mera än åttio famnar, kände de en tyngd och blefvo öfvermåttan glada däröfver. Ändtligen, då tio famnar återstodo, fingo de syn på D. Quijote och kunde tydligt känna igen honom. Sancho ropade emot honom: »Välkommen åter, nådig herre! Vi trodde redan att Ers Nåd stannat kvar där nere och att vi aldrig mera skulle få se er.»
Men D. Quijote svarade icke ett ord, och, sedan de dragit upp honom helt och hållet, märkte de att han hade ögonen slutna och såg ut att sofva. De lade honom på marken och löste af repet, men det oaktadt vaknade han icke. Men så länge skakade och ruskade de honom, att han ändtligen efter en rundlig tid återkom till sig själf och sträckte på sig, liksom om han uppvaknade ur en tung och djup sömn; han såg sig omkring åt alla sidor liksom förskräckt och sade: »Gud förlåte er, mina vänner, att I hafven ryckt mig ur det härligaste Hf och från den skönaste syn som ett mänskligt väsen någonsin upplefvat och skådat. Ja i sanning, nu först inser jag riktigt att alla detta lifvets fröjder förgå såsom skuggor och drömbilder eller försvinna såsom blomstret på ängen. Ack, du olycklige Montesinos! Ack du svårt sårade Durandarte! Ack du af lyckan öfvergifna Belerma! Ack du af tårar fuktade Guadiana! och I andra af olyckan hemsökta, I Ruideras döttrar, hvilkas vattenflöden visa huru många tåreströmmar edra sköna ögon gjutit!»
Med den största uppmärksamhet lyssnade kusinen och
