Sancho till D. Quijotes ord, hvilka han uttalade så bedröfvad som om en outsäglig smärta utpressat dem ur hans hjärtas innersta. De bådo honom enträget om att förklara för dem hvad han menade, och att omtala för dem hvad han hade sett i denna afgrundshåla.
— »Kallen I henne afgrundshåla?» sade D. Quijote. »Nej, kallen henne ej så, ty ett sådant namn förtjänar hon icke, såsom I snart skolen inse.»
Han bad dem gifva honom något att äta, ty han vore mycket hungrig. De utbredde därför kusinens sadeltäcke på det gröna gräset, anlitade sina matsäcksförråd, satte sig ned alla tre i god vänskap och förtrolighet, och sammanslogo aftonvard och kvällsvard till en måltid. När därefter sadeltäcket åter blifvit borttaget, sade D. Quijote af La Mancha: »Ingen stige upp från sin plats, utan lyssnen, kära vänner, alla uppmärksamt.»
Noter.
1 Montesinos’ håla och Ruidera-sjöarna existera verkligen och ligga omkring 70 kilometer österut från Ciudad Real, i närheten af stora landsvägen som går från Montiel till eremitkojan S. Pedro de Saelices, hvilket namn äfven tillhör de nämnda sjöarna. Sedan Cervantes’ tid har genom borthuggning af småskogen och genom inträffade jordras nedgången till hålan förändrats något, så att den ej är så brant som förr och man ej behöfver låta hissa ned sig som i en brunn, utan kan gå på sina ben. Den afsats, där D. Quijote säges hafva stannat, finnes också kvar och tjänar numera till skydd åt traktens herdar vid oblid väderlek; längre ned ligger en mindre afsats, och till hålans botten är det ett djup af ungefär 50 meter (168 fot). Där nere rinner i nordlig riktning och på en sträcka af omkring 100 fot ett litet, 4—5 fot djupt vattendrag; detta jämte andra dylika i nejden upptages i Ruidera-sjöarna, hvilka kunna anses som floden Guadianas källor. Hålan har haft sitt namn sedan urminnes tider, men anledningen hvarför hon fatt det är obekant; i folkvisorna förekommer visserligen en Montesinos, men de förligga hans lif och bedrifter till Frankrike, och det enda samband han har med Spanien är att fröken Rosaflorida, härskarinna till Rocafrida i Kastilien, förälskar sig i honom och, utan att hafva sett honom, skickar bref att hon vill skänka honom sin person och sju fasta slott som hon äger i nämnda rike. Icke visan, utan endast den muntliga traditionen i nejden tillade, att Montesinos antog tillbudet, och, liksom i sagorna, lefde lycklig med sin Rosaflorida till sin död.
2 Originalet har här en af Cervantes ofta använd ordlek justo (rättfärdig, och därjämte passande, som sitter bra) och pecador (syndig, syndare).
3 Den romerske skalden Ovidius skref bland annat en dikt i femton sånger med namn Metamorphoses, i hvilken han behandlade forntidens mytologiska sägner om förvandlingar.
