200
där, och ej någon tom, vanskaplig spökbild; men känseln, medvetandet och det tankarnas förnuftiga sammanhang, som jag fann inom mig själf, gåfvo mig visshet om att jag äfven då och där var densamme som jag nu är här på detta ställe »
»Strax därpå visade sig för mina blickar ett präktigt och ståtligt palats eller konungaborg, hvars murar och väggar tycktes gjorda af genomskinlig, glänsande kristall. Sedan tvenne stora dubbeldörrar öppnat sig; såg jag en ärevördig gubbe utkomma och nalkas mig; han var iklädd en lång mantel af mörkviolett ylletyg, som släpade efter honom på marken; öfver skuldror och bröst bar han en remsa af grönt atlas, såsom prelater bruka[1]; hans hufvud betäcktes af en svart milanomössa[2], och hans snöhvita skägg räckte honom ända ned öfver gördeln. Han hade inga vapen, men däremot bar han i handen en rosenkrans med kulor större än en vanlig valnöt, och hvar tionde kula var såsom ett medelstort strutsägg. Hans hållning, gång, värdighet och väldiga gestalt uppväckte hvar för sig och alla tillsammans min förvåning och beundran. Han framträdde till mig, och det första han gjorde var att omfamna mig på det hjärtligaste och tilltala mig sålunda: ’Redan länge, o tappre riddare D. Quijote af La Mancha, hafva vi, som dväljas i denna förtrollade ensamhet, hoppats att få se dig, på det att du må gifva världen underrättelse om hvad den djupa håla, i hvilken du inträngt och som kallas Montesinos’ håla, innehåller och döljer i sig; en bedrift, hvars utförande varit förbehållet endast ditt oöfvervinneliga hjärta och ditt häpnadsväckande mod. Kom med mig, vidtberömde herre, jag vill visa dig de under som detta genomskinliga palats omsluter, i hvilket jag är stadigvarande kommendant och uppsyningsman, ty jag är just den Montesinos af hvilken hålan fått sitt namn’. Knappt hade han för mig omtalat att han var Montesinos, förrän jag frågade honom om det ägde någon sanning, som berättas man och man emellan här i den öfre världen, nämligen att han med en liten jaktknif skurit hjärtat ur bröstet på sin gode vän Durandarte och burit det till fröken Belerma, såsom den förre i sitt sista ögonblick anbefallt honom. Han svarade mig att hvad folk säger härom vore full sanning[3], utom hvad knifven beträffar; ty det hade hvarken varit någon liten knif eller någon knif alls, utan en skarp dolk, spetsigare än en skomakarpryl.»
— Den omtalade dolken, inföll Sancho, måste ha utgått från Ramón de Hoces i Sevilla.»[4]
- ↑ Sp. una beca de colegial. Detta var en remsa af kläde eller siden, som gick öfver halsen nästan ned till fötterna och i äldre tider bars af högre kyrkliga dignitärer, men redan på Covarrubias’ tid var inskränkt till hofpredikanter och hundra är senare bars (enligt Baretti) endast af studenter.
- ↑ Mössan, la gorra, ansågs under 1500-talet såsom finare än hatt och användes, när man skulle vara »klädd», medan däremot hatten begagnades företrädesvis i regn, blåst och oväder eller när det var mycket kallt. Modet växlade naturligtvis äfven här: i början voro mössorna låga och platta, men höjde sig sedermera efter hand, så att de slutligen skilde sig från hattar endast därigenom att de saknade brätten. De elegantaste mössorna kommo från Milano, och dessa höllos styfva medelst en järnring. Allt detta enligt Covarrubias, som beklagar att då för tiden icke blott världsliga, utan äfven andliga män allmänt nyttjade hatt. Också här i norden följde man med sin tid, såsom de vanliga afbildningarna af våra Vasa-regenter nogsamt visa: Gustaf I och Erik XIV hafva nedliggande, men Johan III och Sigismund uppstående mössa.
- ↑ Riddar Durandarte var enligt folkvisorna Montesinos’ kusin och förtrognaste vän. Dödligt sårad i slaget vid Roncesvaux, uppsökes och påträffas han af Montesinos, hvarefter denne gör honom den besynnerliga tjänsten med hjärtat, på sätt här ofvan i texten berättas.
- ↑ Se not. 2 på sid. 152 här ofvan.
