— »Det vet jag inte, fortfor D. Quijote; men, den torde nog ej vara af denne vapensmed, ty Ramón de Hoces lefde helt nyligen, och händelsen vid Roncesvalles, där detta olycksöde tilldrog sig, ägde rum för många år sedan. Men att utforska denna sak är af ingen vikt, och stör eller ändrar på intet sätt berättelsens innehåll och sammanhang.»
— »Nej, det är sant, genmälde kusinen; fortfar blott, señor D. Quijote, jag lyssnar till er med allra största förnöjelse.»
— »Jag berättar också med ej mindre nöje, svarade D. Quijote. Jag säger således att den ärevördige Montesinos förde in mig i kristallpalatset, hvarest uti en sal i bottenvåningen, som var i högsta grad sval och helt och hållet af alabaster, stod en grafvård af marmor, utförd med stort mästerskap, på hvilken jag såg en riddare ligga utsträckt i hela sin längd, ej gjord af metall, ej heller af marmor eller jaspis, såsom de eljest pläga vara på grafvårdar, utan af verkligt kött och blod. Den högra handen — hvilken tycktes mig tämligen hårbevuxen och senfull, ett tecken till stor kroppsstyrka hos dess ägare — hade han liggande på den sidan där hjärtat sitter, och, innan jag hunnit fråga Montesinos något därom, sade han, som märkt huru jag med förvåning betraktade gestalten på grafvården: ’Detta är min vän Durandarte, på sin tid alla älskande och tappra riddares blomma och spegel; honom, liksom mig och många andra af båda könen, kvarhåller här i förtrollning den franske trollkarlen Merlin[1], hvilken berättas vara son af hin onde; jag för min del tror likväl att han ingalunda är son till hin onde, men, att såsom man säger, han är mera full af hin än han. Huru eller hvarför han förtrollat oss, vet ingen; men det kommer nog att utrönas med tiden, och den kan enligt min tanke ej vara långt borta. Hvad som förundrar mig är att jag vet, så sant som det nu är dag, att Durandarte uppgaf andan i mina armar och att jag efter hans död med mina egna händer tog ut hjärtat på honom; och det måste sannerligen hafva vägt sina två skålpund, ty efter naturforskares uppgift är den som har större hjärta begåfvad med större tapperhet, än den som har ett litet. Då nu allt detta förhåller sig så och denne riddare verkligen dött, hur kan han då emellanåt jämra sig och sucka, som om han vore vid lif?» Knappt hade han sagt detta, förrän den olycklige Durandarte ropade högt och sade:
- ↑ Cervantes kallar den walesiske Merlin för en fransk trollkarl, dels emedan spanjorerna kände honom blott af franska romaner, dels ock emedan Merlins hemland Wales, ep. Gaula, förväxlades med Galia, d. ä.Gallien, Frankrike. Hans historia tillhör romanerna om Runda Bordet.
