202
sista bön jag vill begära:
när mitt lif till slut är lidet,
se’n jag låtit det med ära,
skall med knifven eller dolken
ur mitt bröst du hjärtat skära,
sedan omsorgsfullt det taga
och det till Belerma bära.
När den ärevördige Montesinos hörde detta, kastade han sig ned på knä framför den smärtfyllde Durandarte och sade med tårar i ögonen: ’För länge sedan, señor Durandarte, käraste min frände! har jag gjort hvad ni ålagt mig på vår olyckas bittra dag; så godt jag kunde, skar jag ut edert hjärta, utan att kvarlämna den allra minsta bit däraf i bröstet; jag aftorkade det med en liten spetsnäsduk och red med det i sträckt galopp till Frankrike, sedan jag dessförinnan lagt eder i jordens sköte med så många tårar, att de voro tillräckliga för att därmed rentvå mina händer och aftvätta det blod som lådde vid dem, eftersom jag med dem trefvat omkring bland edra inälfvor; och såsom ett ytterligare bevis vill jag säga eder, min hjärtans frände, att på första ställe, dit jag anlände sedan jag lämnat Roncesvalles, strödde jag litet salt på edert hjärta, på det att det ej skulle lukta illa och måtte, om än icke fullt friskt, åtminstone rimsaltadt komma inför fröken Belerma, hvilken tillsammans med eder och mig och med eder vapendragare Guadiana och med dueñan Ruidera och hennes sju döttrar och två systerdöttrar jämte många andra af edra fränder och vänner trollkarlen Merlin nu hållit förtrollad i många år, och, fastän deras antal redan öfverstiger fem hundra, har likväl ingen af oss dött. Blott Ruidera och hennes döttrar och systerdöttrar fattas bland oss; ty, emedan de jämt och ständigt gräto, har Merlin af medlidande med dem förvandlat dem till lika många sjöar som de voro personer, och nu kallas de i de lefvandes värld och isynnerhet i provinsen La Mancha för Ruideras sjöar. De sju döttrarna tillhöra konungarna af Spanien, de två systerdöttrarna riddarna af en mycket helig orden, som bär namnet Sankt Johannes. Då likaledes eder vapendragare Guadiana begrät eder olycka, vardt han förvandlad till en flod, som kallades efter hans eget namn; men, när han kom upp till jordytan och skådade solen på den andra himlen däruppe, betogs han af så djup smärta öfver att hafva lämnat eder, att han sänkte sig ned i jordens sköte; som det emellertid är omöjligt att icke foga sig efter sin näturs kraf och lopp, frambryter han då och då ur djupet och
