visar sig för solen och människorna. De ofvannämnda sjöarna lämna honom sitt vatten, hvarmed, så väl som med många andra vattendrag som förena sig med honom, han stor och ståtlig flyter in i Portugal. Men detta oaktadt och hvar helst han rinner fram, visar han sig sorgsen och dyster och berömmer sig ej af att i sitt vatten hysa läckra och högt skattade fiskar, utan blott grofva och osmakliga, mycket olika dem i den gyllene Tajo. Hvad jag nu säger eder, o min frände! har jag redan sagt eder många gånger, men, eftersom ni ej svarar mig, antager jag att ni icke sätter tro till mig eller ej hör mig. Men en underrättelse vill jag nu meddela eder, hvilken, äfven om den ej kommer att medföra någon lindring i edert lidande, likväl på intet sätt skall föröka det. Så vet då, att ni här framför eder har — öppna ögonen, så skall ni varseblifva honom — den store riddaren, om hvilken den trollkunnige Merlin förutspått så mycket, jag menar denne D. Quijote af La Mancha, som på nytt och med mera gagn än i förgångna tider återuppväckt i detta tidehvarf det i glömska fallna ridderskapet, och genom hvilkens hjälp och bistånd det skulle kunna hända att vi alla blefve lösta ur förtrollningen, ty stora bedrifter äro förbehållna stora män. — ’Äfven om så ej sker, svarade den smärtfyllde Durandarte med svag och tonlös stämma, äfven om så ej sker, o min frände! så säger jag: tålamod och friska kort!’[1] Därmed lade han sig åter på sidan och försjönk på nytt i sin förra tystnad och sade icke ett ord mera. I detta ögonblick hördes höga rop och veklagan, åtföljda af djupa kvidanden och ett ångestfullt snyftande. Jag vände på hufvudet och såg genom kristallväggarna ett festligt tåg af tvenne rader de skönaste jungfrur skrida fram genom en annan sal, alla klädda i sorgdräkt och med hvita turbaner på hufvudet efter turkiska sättet. Allra sist vandrade bakom jungfrurna en förnäm dam, (hvilket hennes allvarliga värdighet bevisade henne vara,) likaledes svartklädd, och med en hvit slöja, som hängde ned så långt och djupt att den vidrörde marken. Hennes turban var dubbelt större än den största som bars af de andra; hon hade sammanvuxna ögonbryn, något trubbig näsa, stor mun, men röda läppar; tänderna, dem hon stundom visade, sågo ut att vara glesa och ojämna, ehuru glänsande hvita, som skalarde mandlar. I händerna bar hon en fin hvit linneduk, och däri, efter hvad jag kunde urskilja, ett hjärta, som tycktes vara taget ur en mumie, så skrumpet och förtorkadt var det. Montesinos sade mig att alla medlemmarna i detta tåg voro Durandartes och
- ↑ Sp. Paciencia y barajar = talamod och blanda korten, ett uttryck för att tills vidare foga sig i ledsamheter, och således ungefär liktydigt med vårt: bättre lycka nästa gång: — Men den förmodan kusinen i nästa kapitel och just med anledning af dessa ord framställer, att spelkort skulle ha varit i bruk redan under Karl den store, får nog anses som misslyckad.
