åldringarna, äfven om de icke äro riddare, men isynnerbet dem som äro det och som därjämte äro förtrollade. Dessutom vet jag, att vid de många andra frågor och svar som växlades oss emellan vi ingalunda blefvo hvarandra något skyldiga.»
Här inföll kusinen: »Jag förstår inte, señor D. Quijote, huru Ers Nåd på så kort tid som ni var där nere kunde se så mycket och tala och svara så mycket.»
— »Huru länge är det sedan jag steg ned?» frågade D. Quijote.
— »Föga mer än en timme», svarade Sancho.
— »Det är icke möjligt, återtog D. Quijote; ty därnere blef det afton för mig och sedan morgon, och därpå åter afton och åter morgon tre gånger, så att efter min beräkning har jag varit i tre dygn på dessa aflägsna och för vår syn förborgade ställen.»
— »Hvad min herre säger är nog sant, sade Sancho; ty, eftersom allt som vederfarits honom går till med trolldom, så tör kanske det, som för oss tyckes vara en timme, därnere synas vara tre dagar jämte tillhörande nätter.»
— »Så är det nog», sade D. Quijote.
— »Nå, herre min, har Ers Nåd ätit något på hela denna tid?» frågade Sancho.
— »Icke med en enda bit har jag brutit min fasta, svarade D. Quijote, ej heller har jag känt mig hungrig eller ens haft en tanke ditåt.»
— »Och de förtrollade, äta de då?» sporde kusinen.
— »De äta ingenting, svarade D. Quijote, och hafva ej heller några uttömningar; likväl tros det att deras naglar, hår och skägg växa.»
— »Månne de förtrollade sofva, señor?» frågade Sancho.
— Visst icke, svarade D. Quijote; åtminstone sof icke någon af dem en enda blund under de tre dagar jag vistades hos dem, och jag icke heller.»
— Här, sade Sancho, passar det ordspråket bra in: säg mig med hvem du umgås, så skall jag säga dig hvem du är. Ers Nåd umgås med förtrolladt folk, som fasta och vaka; då är det väl ingenting att förundra sig öfver att ni inte äter och sofver, så länge ni umgås med dem. Men förlåt mig, nådig herre, om jag säger att, ta’ mig Vår Herre (jag hade så när sagt: ta’ mig hin)! om jag tror ett enda ord af allt hvad ni nu berättat.»
— »Hvarför inte det då? sade kusinen; skulle väl D. Quijote fara med osanning? och, äfven om han ville göra det,
