var tiden, ja, en olycksdag var det, då Ers Nåd, min dyre herre, steg ned till den där andra världen, och olyckligt var det ögonblick då ni sammanträffade med señor Montesinos, som gett er tillbaka åt oss på det här viset. Här uppe var ju Ers Nåd riktigt vid sitt fulla förstånd, sådant då Vår Herre förlänat er, i hvarje ögonblick yttrande kärnspråk och meddelande goda råd, och inte såsom nu berättande de värsta orimligheter man kan tänka sig.»
— »Eftersom jag känner dig, Sancho, svarade D. Quijote, bryr jag mig ej om dina ord.»
— »Och jag inte heller mig om Ers Nåds, genmälde Sancho, om ni så vill slå mig eller rent af slå ihjäl mig för hvad jag sagt och för hvad jag vidare ärnar säga, så framt ni inte ändrar och rättar er i hvad ni sagt. Men nu, då vi åter äro sams, kan väl Ers Nåd tala om för mig huru eller på hvad ni kände igen vår nådiga fröken! Och om ni talade med henne, hvad sade ni till henne, och hvad svarade hon er?»
— »Jag igenkände henne, svarade D. Quijote, därpå att hon bar samma kläder som den gången, då du visade henne för mig. Jag tilltalade henne, men hon svarade mig icke ett ord, utan vände mig ryggen och flydde därifrån så snabbt att en pil ej skulle kunnat upphinna henne. Jag ville skynda efter henne, och jag hade äfven gjort det, så vida icke Montesinos tillrådt mig att ej möda mig därmed, emedan det komme att blifva förgäfves och isynnerhet emedan den stund nalkades, då jag åter måste uppstiga ur afgrunden. Tillika sade han mig att med tiden skulle underrättelse meddelas mig, på hvad sätt han och Belerma och Durandarte, jämte alla som vistades därnere, skulle kunna lösas ur förtrollningen. Men bland allt det elände, som jag skådade och förmärkte därnere, smärtade det mig mest att, just medan Montesinos sålunda talade med mig, närmade sig en af den af lyckan öfvergifna Dulcineas båda följeslagarinnor mig från sidan, utan att jag såg henne komma, och med tårfyllda ögon samt låg och förvirrad stämma sade hon till mig: ’Min fröken Dulcinea af Toboso kysser Ers Nåds händer och bönfaller hos Ers Nåd, att ni måtte bevisa henne den nåden att låta henne veta huru ni befinner er, och, som hon befinner sig i stort trångmål, beder hon vidare Ers Nåd på det allra enträgnaste att ni täcktes på denna nya bomullsunderkjol, som jag här har med mig, låna henne ett halft dussin realer eller så många Ers Nåd har på sig; och hon ger sitt hedersord på att inom kort återbetala er dem.’ Detta budskap försatte mig
