goda namn och rykte, och tro för all del inte på den strunt som förvirrat och förstört ert förstånd.»
— »Du talar på detta sätt därför att du har mig kär, Sancho, sade D. Quijote; och, som du är föga erfaren i denna världens saker och ting, synes dig allting omöjligt som är förenadt med någon svårighet. Men jag har redan sagt dig, att med tiden skall jag berätta dig sådana saker af det myckna som jag skådat därnere, att de skola förmå dig att sätta tro till det jag berättat dig häruppe, eftersom sanningen däraf hvarken medgifver invändning eller motsägelse.»
Noter.
1 I slutet af föregående kapitel (sid. 196) sades det tvärtom, att D. Quijote jämt och samt ropat att de andra skulle släppa efter mera rep, men där sades ock att hans rop trängde upp ur hålan liksom genom ett rör och således väl icke riktigt tydligt. Motsägelsen mellan båda ställena löses naturligt nog, om man tänker sig saken så, att D. Quijote ropat: no mas soga, no mas soga (icke mera rep), men att de däruppe ej hört det lilla ordet no, utan blott: mas soga, mas soga.
2 Sp. una beca de colegial. Detta var en remsa af kläde eller siden, som gick öfver halsen nästan ned till fötterna och i äldre tider bars af högre kyrkliga dignitärer, men redan på Covarrubias’ tid var inskränkt till hofpredikanter och hundra är senare bars (enligt Baretti) endast af studenter.
3 Mössan, la gorra, ansågs under 1500-talet såsom finare än hatt och användes, när man skulle vara »klädd», medan däremot hatten begagnades företrädesvis i regn, blåst och oväder eller när det var mycket kallt. Modet växlade naturligtvis äfven här: i början voro mössorna låga och platta, men höjde sig sedermera efter hand, så att de slutligen skilde sig från hattar endast därigenom att de saknade brätten. De elegantaste mössorna kommo från Milano, och dessa höllos styfva medelst en järnring. Allt detta enligt Covarrubias, som beklagar att då för tiden icke blott världsliga, utan äfven andliga män allmänt nyttjade hatt. Också här i norden följde man med sin tid, såsom de vanliga afbildningarna af våra Vasa-regenter nogsamt visa: Gustaf I och Erik XIV hafva nedliggande, men Johan III och Sigismund uppstående mössa.
4 Riddar Durandarte var enligt folkvisorna Montesinos’ kusin och förtrognaste vän. Dödligt sårad i slaget vid Roncesvaux, uppsökes och påträffas han af Montesinos, hvarefter denne gör honom den besynnerliga tjänsten med hjärtat, på sätt här ofvan i texten berättas.
5 Se not. 2 på sid. 152 här ofvan.
6 Cervantes kallar den walesiske Merlin för en fransk trollkarl, dels emedan spanjorerna kände honom blott af franska romaner, dels ock emedan Merlins hemland Wales, sp. Gaula, förväxlades med Galia, d. ä. Gallien, Frankrike. Hans historia tillhör romanerna om Runda Bordet.
