210
7 Sp. Paciencia y barajar = talamod och blanda korten, ett uttryck för att tills vidare foga sig i ledsamheter, och således ungefär liktydigt med vårt: bättre lycka nästa gång: — Men den förmodan kusinen i nästa kapitel och just med anledning af dessa ord framställer, att spelkort skulle ha varit i bruk redan under Karl den store, får nog anses som misslyckad.
8 Fugger, sp. Fucar, en ofantligt rik bankirsläkt från Augsburg, hvilken under XVI:e seklet spelade ungefär samma roll som Rothschildarna nu för tiden; likt dessa lämnade herrarna Fugger stora lån åt kejsare och regenter, men så vardt ock deras belöning stor, ty de upphöjdas icke till simpla baroner, utan till grefvar och furstar. Släkten lefver än nu kvar i Schwaben, men har större delen af sina gods i Bayern, ok dessa lära upptaga ej mindre än 21 tyska kvadratmil med omkring 50,000 invånare.
9 Spanska Akademien, i sin senaste upplaga af D. Quijote, upplyser att en viss Gúmez de Santistéban författat historien om D. Pedros resor, i hvilka han uppgifver sig själf hafva deltagit, och Ticknor (I, 344) förmodar att prinsen varit samme D. Pedro, hvilken, känd som god versifikatör och en vidtberest man, vardt måhända lika mycket känd som vän och beskyddare af den spanske skalden Juan de Mena. Han skulle således hafva lefvat på 1400-talet.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Hvaruti berättas tusen småsaker, lika betydelselösa, som nödvändiga för att rätt förstå denna vidlyftiga historia.
Den skriftställare, som öfversatt denna vidlyftiga historia från den af dess förste författare Sidi Hamet Benengelí skrifna urtexten, säger att, då han kom till kapitlet om äfventyret i Montesinos håla, fann han i brädden följande ord, skrifna af Hamets egen hand:
— »Jag kan hvarken föreställa mig eller öfvertyga mig därom, att allt det som står beskrifvet i föregående kapitel verkligen till punkt och pricka vederfarits den tappre D. Quijote. Orsaken är den, att alla de äfventyr som hittills förefallit varit möjliga och sannolika; men, hvad äfventyret i denna håla beträffar, finner jag ingen rimlighet att anse detsamma som sant, eftersom det rör sig så helt och hållet utan-
