för alla förnuftets gränser. Att åter jag skulle tro att D. Quijote ljugit, då han ju var den mest sanningsälskande ädling och ädlaste riddersman på sin tid, är icke heller möjligt; ty han skulle hellre låtit skjuta ihjäl sig som en missdådare[1] än sagt en osanning. Å andra sidan betänker jag, att just han berättade och framställde den med alla de förut omtalade närmare omständigheterna och att han på så kort tid ej kunnat hopgöra en sådan massa orimligheter. Om detta äfventyr synes apokryfiskt, är det icke min skuld, och därför nedskrifver jag det nu utan att förklara det för vare sig sant eller falskt. Du, käre läsare, är ju en förståndig man, döm därför såsom dig godt synes; jag för min del hvarken bör eller får göra mer, ehuruväl det anses för visst, att han vid tidpunkten för sin hädanfärd och död påstås hafva återkallat historien och sagt sig hafva själf uppfunnit henne, emedan han tyckte att hon passade och stämde så väl till de äfventyr som han läst i sina böcker.»
Härefter fortfar han på följande sätt:
Kusinen förfasade sig såväl öfver Sancho Panzas dristighet som öfver hans herres långmodighet och ansåg, att den blida sinnesstämning som riddaren nu ådagalade hade sin grund i hans glädje öfver att hafva fått råka sin härskarinna Dulcinea af Toboso, om också blott i förtrolladt tillstånd; ty, i fall så ej varit, hade Sancho om henne begagnat ord och uttryck, som förtjänat ett duktigt kok stryk, och det tycktes honom i själfva verket att Sancho gått väl fritt tillväga mot sin herre. Därför sade han till den senare: »Jag för min del, señor D. Quijote af La Mancha, anser denna dag som jag tillbragt tillsammans med Ers Nåd såsom synnerligen väl använd, emedan jag därunder vunnit fyra fördelar. Den första är att jag lärt känna Ers Nåd, hvilket jag anser såsom en stor lycka för mig. Den andra, att jag fått veta hvad som finnes uti denna Montesinos’ håla, jämte Guadianas och Ruidera-sjöarnas förvandlingar, hvilka komma att bli mig till nytta vid den spanske Ovidius som jag har för händer. Den tredje, att jag nu fått veta kortspelets höga ålder, hvilket var i bruk åtminstone redan på Karl den Stores tid, såsom man kan sluta af de ord Ers Nåd säger att Durandarte yttrade, när han, efter förloppet af den långa stund under hvilken Montesinos talade till honom, uppvaknade och sade: ’Tålamod och friska kort!’ Ty detta uttryck och talesätt har han ej kunnat lära under sitt förtrollade tillstånd, utan medan han ännu oförtrollad befann sig i Frankrike på nyssnämnde kejsar Karl den
- ↑ Sp. asaetear, att skjuta ihjäl med pilskott. Se not. 1 på sid. 202 i delen I. 1.