212
Stores tid. Och denna underrättelse kommer mig utmärkt väl till pass för den andra boken som jag håller på att författa, nämligen Tillägg till Polydorus Vergilius, om forntidens uppfinningar; jag tror ej att denne tänkte på att i sin bok medtaga uppfinningen af kortspelet, såsom jag nu kommer att göra. Det blir af stor vikt, isynnerhet då jag kan åberopa en så betydande och sanningsälskande sagesman som herr Durandarte. Den fjärde slutligen är, att jag med säkerhet erfarit floden Guadianas ursprung; hvilket hittills varit okändt för hela världen.»
— »Ers Nåd har rätt, svarade D. Quijote; men jag skulle gärna vilja veta en sak, för så vidt Gud är så nådig att han skänker eder tillåtelse att trycka dessa edra böcker, — hvarpå jag tviflar[1], — åt hvem tänker ni tillägna dem?»
— »I Spanien finnas många höga herrar och grander, som de kunna tillägnas», svarade kusinen.
— »Så många äro de ej, återtog D. Quijote; icke som om de ej skulle förtjäna det, utan emedan de icke vilja taga emot slik tillägnan, för att ej varda förbundna till den återtjänst, som tyckes böra tillkomma arbetet och den af författaren bevisade artigheten. En furstlig herre känner jag dock, som kan ersätta bristen hos de andra genom så ädla egenskaper att, om jag skulle fördrista mig att beskrifva dem, jag kanske skulle väcka afund i åtskilliga högsinta hjärtan[2]. Men låtom oss nu lämna detta till en annan mera passande tid och gå att uppsöka något ställe, där vi kunna tillbringa natten.
— »Icke långt härifrån, svarade kusinen, ligger en eremitboning; där bor en eremit, som säges ha varit soldat och står i rykte för att vara en god kristen och dessutom mycket förståndig och välgörande. Nära intill eremitboningen har han ett litet hus, som han uppbyggt på egen bekostnad; men, ehuru det är litet, har det dock alltid utrymme nog att taga emot gäster.»
— »Kanske den där eremiten har höns?» frågade Sancho.
— »Få eremiter äro utan höns, svarade D. Quijote; ty de eremiter som finnas nu för tiden äro icke såsom de uti Egyptens öknar, hvilka klädde sig i palmblad och närde sig af rötter ur jorden. Men detta bör man icke förstå så, som om jag, därför att jag talar godt om de förra, icke också kan göra det om de senare; jag menar blott att de nutida eremiternas botöfningar icke gå upp emot det stränga och återhållsamma lefnadssättet då för tiden. Men icke desto mindre äro de allesammans godt folk, åtminstone anser jag dem så; och
- ↑ Spanska Akademien anmärker till detta ställe, att det på Cervantes’ tid måtte hafva varit svårt att få en sådan tillåtelse, och åberopar som stöd för denna åsikt ett yttrande af Bernardo Aldrete, författaren till att ryktbart arbete: Orígen y Principio de la Lengua Castellana, som första gången trycktes i Rom 1606. Han säger nämligen i det till konung Filip III ställda företalet, att anledningen hvarför hans bok tryckts utomlands var ej så mycket någon särskild bekvämlighet, som den att för vissa orsaker alla tillståndsbevis att trycka nya böcker innehöllos i Spanien». Äfven om förhållandena sedermera, och måhända just till följd af detta yttrande, något förbättrades, voro de dock ännu i lång tid så pass kinkiga, att hvarje författare fann det nödvändigt att för en ny bok söka en beskyddare i någon förnäm och högt stående herre; ja, så sent som år 1673, när den nyssnämnda boken ändtligen trycktes i Spanien, långt efter det författaren var död, ansåg boktryckaren det vara rådligt att följa detta bruk. Visserligen torde mången gång en pekuniär fördel hafva åsyftats och äfven erhållits som belöning för den visade uppmärksamheten; men af mångfaldiga dedikationer framgår dock alldeles bestämdt, att man i främsta rummet tänkte på beskydd och försvar.
- ↑ Härmed menas tydligen grefven af Lémos, hvaremot det ej får antagas för säkert att Cervantes nyss förut skulle hafva anspelat på hertigen af Béjar, enär en dylik anspelning skulle hafva varit allt för vågad. Jämf. not 1 på sid. 10 i denna del.
