i värsta fall gör dock hycklaren, som låtsar sig vara from, mindre skada än den som syndar öppet och uppenbart.»
Medan de sålunda samspråkade, sågo de en man till fots komma efter dem, hvilken skyndade framåt med hastiga steg och piskade på en mulåsna, som var lastad med lansar och hillebarder. Då han kommit närmare, hälsade han på dem och ämnade gå förbi dem. Men D. Quijote tilltalade honom med dessa ord: »Haf icke så brådtom, min gode man; ni tyckes vilja framåt med större skyndsamhet än som är tjänligt för er mulåsna.»
— »Jag får ej stanna på vägen, señor, svarade mannen; ty de vapen, som ni ser mig forsla här, skola begagnas i morgon, följaktligen får jag ingenstädes göra något uppehåll, och alltså farväl! Men, om ni önskar veta hvart jag för dem, så ärnar jag tillbringa natten på värdshuset ofvanför eremitboningen, och, om ni har samma väg, kan ni finna mig där och då skall jag berätta märkliga ting för er. Till dess, ännu en gång farväl!»
Och härmed dref han på sin åsna så kraftigt att D. Quijote ej fick tillfälle att fråga honom, hvad för märkliga ting det var han ärnade berätta för dem, och, som riddaren var något nyfiken samt ständigt plågades af längtan att få veta något nytt, befallde han att man ögonblickligen skulle bryta upp och begifva sig till värdshuset för att tillbringa natten där, utan att stanna vid eremitboningen, där kusinen önskat att de skulle taga in. Så skedde också; de stego till häst och redo alla tre raka vägen till värdshuset, dit de ankommo i skymningen.
Kusinen sade till D. Quijote, att de dock först borde begifva sig till eremitboningen för att dricka en klunk. Knappt hörde Sancho Panza detta, förrän han styrde sin grålle bort i riktning dit, och detsamma gjorde D. Quijote och kusinen; Sanchos oblida öde tycktes dock hafva fogat det så att eremiten icke var hemma, efter hvad en kvinnlig eremit, som de träffade i bostaden, sade dem. De begärde af det bästa vinet; hon svarade att hennes herre icke hade något, men, om de ville ha billigt vatten, skulle hon mycket gärna gifva dem sådant.
— »Om jag längtade efter vatten, sade Sancho, så finns det tillräckligt med källor på vägen, där jag kunnat stilla min längtan. Ack, Camachos bröllop! och du öfverflöd i D. Diegos hus! huru ofta måste jag icke sakna er!»
