214
Därmed lämnade de eremitkojan och, sporrande sina djur, redo de hän emot värdshuset; och ett litet stycke längre fram stötte de på en yngling som gick vandrande framför dem, dock utan att göra sig någon synnerlig brådska, och hvilken de således upphunno. Ynglingen bar sin värja på axeln, och på densamma hängde ett bälte eller knyte, hvari han, som det tycktes, bar sina kläder; utan tvifrel var det byxor eller benkläder, en kappa och väl äfven ett par skjortor, ty han hade blott på sig en kort sammetsjacka med några spår af sidenbesättning, och skjortan tittade fram; strumporna voro af silke, och skorna trubbiga framme i tån, efter bruket vid hofvet.[1] Hans ålder kunde väl vara omkring aderton år; han hade ett glädtigt ansikte och såg flink ut samt gick och sjöng muntra folkvisor[2] för att lätta vandringens besvärligheter. När de hunno upp honom, slutade han just en, som kusinen behöll i minnet och som skall hafva låtit på följande sätt:
ty nöd har ingen lag,
men funnes pengar i min pung,
jag kriget gaf goddag.
Den förste som tilltalade honom var D. Quijote, hvilken sade till honom: »Ni färdas mycket tunnkläidd, min unge herre, och hvart gäller resan? Låt oss få höra det, så framt det behagar eder att omtala det för oss.»
Härpå svarade ynglingen: »Att jag går så tunnklädd, därtill är hettan och min fattigdom skuld; och målet med min resa är att draga i fält.»
— »För hettans skull, kan det väl så vara, återtog D. Quijote; men fattigdomen?»
— »Señor, svarade den unge mannen: i detta knyte har jag ett par sammetsbyxor, som höra till denna jacka; om jag nöter ut dem på resan, kan jag ej ståta med dem i staden, och jag har ingenting att köpa mig ett par andra för; och såväl därför som för att svalka mig går jag klädd på detta sält, till dess jag hunnit fram till några kompanier fotfolk som ligga knappa tolf mil härifrån; där vill jag låta värfva mig, och sedan lära ej fattas trossvagnar hvarpå jag kan åka därifrån och till inskeppningsstället, som, efter hvad jag hört, lär bli Cartagena. Och hellre vill jag till herre och husbonde hafva kungen och tjäna honom i kriget, än någon fattig sate i hufvudstaden.
- ↑ Enligt Clemencin skall Filip III:s allsmäktige gunstling hertigen af Lerma hafva infört de framtill breda och tvärt afhuggna skorna, emedan han på stortån hade tjocka utväxter, som han på detta sätt villedölja.
- ↑ Sp. seguidillas. En sådan visas innehåll är alltid munter eller pikant; när hon är fullständig, har hon sju verser, af hvilka de fyra första bilda en grupp för sig, och de tre sista en annan; sällan utlämnas
dessa senare, och ännu mera sällan fortsättes en seguidilla i flera omgångar.
Andra och fjärde versen rimma sins emellan (med vokalrim), och likaså femte och sjunde; de rimmande verserna innehålla fem stafvelser, de orimmade sju. En seguidilla ser således ut så här (och det är folket som sjunger så utsökt fina saker):
En el libro precioso
de tu persona
ando yo registrando
hoja por hoja,y hallo con gusto
que son admiraciones
todos los puntos.Det är uttydt: Du är som en dyrbar bok; jag går igenom den blad för blad och finner med nöje, att alla punkter aro utropstecken (men på samma gång: att alla stycken äro beundransvärda).
Den här af Cervantes anförda (ofullständiga) seguidillan sjunges ännu, enligt uppgift i not. 7, sid. 422, fjärde delen af Cantos Populares Españoles, samlade och utgifna af Francisco Rodriguez Marin, ett af de yppersta arbeten i sitt slag, som något folk har att uppvisa (komplett i fem delar, Sevilla 1882, 83).
