18
— ’Jag vet att jag är frisk, genmälde licentiaten; det kommer icke att bli nödvändigt att åter börja om på det gamla viset’.[1]
— ’Ni frisk? sade den vansinnige; mycket bra, det kommer allt att visa sig; gå med Gud, men jag svär er vid Jupiter, hvilkens majestät jag företräder på jorden, att blott för denna enda syndens skull, som Sevilla i dag begår genom att utsläppa er härifrån och anse er såsom klok, skall jag låta en sådan straffdom komma öfver staden, att minnet af den skall vara ända in i de senaste tiders senaste tider, Amen. Vet du icke, du usla kräk till licentiat, att jag förmår göra det, då, som jag nyss sade, jag är Dundraren Jupiter och håller i mina händer de antändande blixtarna, med hvilka jag förmår och är van att hota och förstöra världen. Likväl vill jag hemsöka denna fåvitska stad med blott en enda tuktan, jag skall nämligen icke låta det regna i densamma eller inom vissa gränser och närmaste omnejd i tre hela år, hvilka skola räknas från och med den dag och det ögonblick, då denna hotelse blifvit uttalad. Du fri, du frisk, du vid ditt förstånd? och jag en dåre, och jag sinnessjuk, och jag i bojor? Hädanefter vill jag lika litet låta det regna, som jag tänker gå och hänga mig’.
Den vansinniges skrän och högljudda tal väckte alla de närvarandes uppmärksamhet; men vår licentiat vände sig till vår kaplan, fattade hans händer och sade till honom: ’Var utan bekymmer, värde herre, och bry er ej om hvad denne dåre sagt; ty, om han är Jupiter och icke vill låta det regna, så är jag Neptun, vattnets fader och gud, och jag skall låta det regna så ofta som det behagar mig och är nödvändigt’.
Härtill svarade kaplanen: ’I alla fall, herr Neptun, är det icke rätt att förtörna herr Jupiter. Stanna ni där ni är; en annan gång, då lämpligare tid och tillfälle erbjuder sig, skola vi komma och afhämta Eders Nåd’.
Föreståndaren såväl som alla de närvarande skrattade, och däröfver vardt kaplanen smått förargad; man klädde af licentiaten hans vackra kläder, han stannade på dårhuset, och historien är all.»
— »Detta, herr barberare, sade Don Quijote, är alltså den historia, som ni icke kunde afhålla er från att berätta, eftersom den passade så förträffligt in på mig? O, herr skäggskrapare, herr skäggskrapare, huru blind måste icke den vara, som ej kan se genom ett såll! Och är det möjligt att Ers Nåd icke vet att jämförelser mellan naturanlag och naturanlag,
- ↑ Ordet estación (= lat. stationem) betyder egentligen stillastående, uppehåll, och sedan äfven stället, där man af en eller annan anledning stannar. I liturgisk mening förstås nu därmed »ett uppehåll som (fromma) processioner göra i en helgedom, framför ett altare eller ett kors, i kyrkans midtelskepp, för att hämta andan, lifva uppmärksamheten och andakten, sjunga en vers (antienne) eller ett svar på prästens mässande (répons) till ära för ett mysterium, den heliga jungfrun eller ett helgon, till och med för att fira mässans. (Se F.-J. Périn, Petit Rational Liturgique, Paris 1872, sidd. 203 och 488). Att man på detta sätt i vederbörlig följd och ordning besökte vissa stationer för att där förrätta sin andakt kallades andar las estaciones; men tornar á andar estaciones, hvilket är det uttryck som här står i den spanska texten, var att å nyo förrätta dessa besök, och kom sedan att i allmänhet betyda att göra om något som man redan gjort förut, eller att om igen begynna det gamla lefnadssättet.