Under tiden ankommo de vid nattens inbrott till värdshuset, hvaröfver Sancho icke litet fröjdade sig, ty han såg att hans herre höll det för ett verkligt värdshus, och icke för ett slott, såsom han plägade göra. Knappt hade de kommit in, förrän D. Quijote frågade värden efter mannen med lansarna och hillebarderna, hvarpå denne svarade att han vore i stallet, sysselsatt med att sköta om sin åsna. Detsamma gjorde nu också kusinen och Sancho med sina ök, hvarvid de gåfvo Rocinante den bästa krubban och den bästa platsen i hela stallet.
Noter.
1 Sp. asaetear, att skjuta ihjäl med pilskott. Se not. 1 på sid. 202 i delen I. 1.
2 Spanska Akademien anmärker till detta ställe, att det på Cervantes’ tid måtte hafva varit svårt att få en sådan tillåtelse, och åberopar som stöd för denna åsikt ett yttrande af Bernardo Aldrete, författaren till att ryktbart arbete: Orígen y Principio de la Lengua Castellana, som första gången trycktes i Rom 1606. Han säger nämligen i det till konung Filip III ställda företalet, att anledningen hvarför hans bok tryckts utomlands var ej så mycket någon särskild bekvämlighet, som den att för vissa orsaker alla tillståndsbevis att trycka nya böcker innehöllos i Spanien». Äfven om förhållandena sedermera, och måhända just till följd af detta yttrande, något förbättrades, voro de dock ännu i lång tid så pass kinkiga, att hvarje författare fann det nödvändigt att för en ny bok söka en beskyddare i någon förnäm och högt stående herre; ja, så sent som år 1673, när den nyssnämnda boken ändtligen trycktes i Spanien, långt efter det författaren var död, ansåg boktryckaren det vara rådligt att följa detta bruk. Visserligen torde mången gång en pekuniär fördel hafva åsyftats och äfven erhållits som belöning för den visade uppmärksamheten; men af mångfaldiga dedikationer framgår dock alldeles bestämdt, att man i främsta rummet tänkte på beskydd och försvar.
3 Härmed menas tydligen grefven af Lémos, hvaremot det ej får antagas för säkert att Cervantes nyss förut skulle hafva anspelat på hertigen af Béjar, enär en dylik anspelning skulle hafva varit allt för vågad. Jämf. not 1 på sid. 10 i denna del.
4 Enligt Clemencin skall Filip III:s allsmäktige gunstling hertigen af Lerma hafva infört de framtill breda och tvärt afhuggna skorna, emedan han på stortån hade tjocka utväxter, som han på detta sätt villedölja.
5 Sp. seguidillas. En sådan visas innehåll är alltid munter eller pikant; när hon är fullständig, har hon sju verser, af hvilka de fyra första bilda en grupp för sig, och de tre sista en annan; sällan utlämnas dessa senare, och ännu mera sällan fortsättes en seguidilla i flera omgångar. Andra och fjärde versen rimma sins emellan (med vokalrim), och likaså femte och sjunde; de rimmande verserna innehålla fem stafvelser, de orimmade sju. En seguidilla ser således ut så här (och det är folket som sjunger så utsökt fina saker):
