herre, låt mig först sluta att ansa om min åsna, så skall jag förtälja Ers Nåd saker som skola sätta er i förvåning.»
— »Det skall icke behöfva uppskjutas för den skull, genmälde D. Quijote; jag skall hjälpa er med alltsammans.»
Och det gjorde han äfven, i det han sållade hafren och rengjorde krubban; en nedlåtenhet som förmådde mannen att beredvilligt berätta allt hvad riddaren begärde af honom. Han slog sig ned på en stenbänk och D. Quijote bredvid honom, med kusinen, pagen, Sancho Panza och värden till publik[1] och åhörarskara, och han började tala sålunda:
»I bören veta, mina ärade herrar, att i en stad, som ligger fyra och en half mil från detta värdshus, hände det sig att en rådman[2] i densamma mistade sin åsna; och detta skedde genom hans unga tjänsteflickas knep och list, hvilket vore för vidlyftigt att berätta. Ehuruväl nämnde rådman gjorde sig all upptänklig möda för att återfinna åsnan, var det honom likväl icke möjligt. Efter hvad man allmänt påstår och tror, kunde väl en fjorton dagar ha förgått efter hennes försvinnande, då på torget en annan rådman i samma stad kom fram till den rådmannen som träffats af förlusten och sade till honom: ’Gif mig hittelön, broder, er åsna har blifvit sedd’. — ’Hittelön skall jag ge er, och det en som är duktig, svarade den andre, men låt mig höra hvar hon har blifvit sedd’. — ’Jag såg henne, svarade han som funnit åsnan, i skogen i morse, utan sadel och remtyg och så mager, att det var en ömkan att se henne. Jag ville drifva henne framför mig och föra henne till er; men hon har redan blifvit så vild och skygg, att hon lopp därifrån och sprang in i skogens tätaste gömslen, då jag kom henne nära. Om ni vill att vi båda två gå för att uppsöka henne, så låt mig blott leda hem denna min åsninna, så kommer jag genast tillbaka.’ — ’Då skulle ni göra mig en stor tjänst, sade åsnans herre, och jag skall bjuda till att betala er med samma mynt igen.’ Med alla dessa närmare omständigheter och på samma sätt som jag nu berättar saken, berättas den af alla som känna till rätta förhållandet. Korteligen, de bägge rådmännen begåfvo sig till fots och hand i hand bortåt skogen; men, när de kommo till ort och ställe där de trodde sig skola finna åsnan, funno de henne icke, ej heller syntes hon till i hela omnejden, huru ifrigt de än sökte efter henne. Då de nu sågo att hon ingenstädes stod till att upptäcka, sade den rådmannen som sett henne till den andre: ’Hör, broder, jag har kommit att tänka på ett knep, medelst hvilket vi helt säkert skola
- ↑ Sp. senado, som vanligen slopas i öfversättningarna, emedan man ändå har svårt att på detta ställe återgifva det med senat eller något liknande, hvilket är den enda betydelse man finner i moderna ordböcker. Redan Baretti hade dock upplyst, att »in Spain the players give this title to the audience».
- ↑ Rådman är nog icke ett fullt exakt ord för det spanska regidor, som tyckes hafva betecknat ungefär detsamma som man förr här i landet kallade en af stadens äldste eller något dylikt, men i alla händelser icke har betydt domare, och än mindre guvernör, såsom det ibland blifvit öfversatt. Alla samhällen skulle hafva en förman, som inför högre myndigheter var ansvarig för upprätthållandet af den offentliga ordningen på platsen; i mindre samhällen valdes han af befolkningen och kallades alcalde, i de större tillsattes han af regeringen och bar namnet corregidor; samverkande med dem i en lägre ställning var el regidor (af Baretti återgifvet med alderman, af Braunfels med Gemeinderat).
