220
finna djuret, om det än vore fördoldt i jordens innersta sköte, och långt lättare då i skogen; det är så alt Jag kan skria förundransvärdt likt en åsna, och, som äfven ni förstår er något därpå, kan ni anse saken som klappad och klar. — ’Något, säger ni, kära bror? sade den andre: vid Gud, Jag står ingen efter i den konsten, inte en gång åsnan själf’. — ’Det skola vi straxt se, sade den andre rådmannen; jag har funderat ut att ni går genom skogen åt ena hållet, och jag åt det andra, så att vi helt och hållet kringgå och genomströfva honom, och då kan det inte slå fel att åsnan hör oss och svarar oss, om hon verkligen är i skogen’. Härpå svarade åsneägaren: ’I sanning, broder, ert påhitt är utmärkt och värdigt ert stora snille’. När de nu båda efter öfverenskommelse skildes åt, hände sig att de skriade nästan på samma gång, och en hvar af dem, narrad af den andres skri, sprang fram för att leta efter kamraten, i akt och mening att åsnan redan var funnen. Då de råkades, sade rådmannen som förlorat djuret; ’Är det möjligt, kära bror, att det inte var min åsna som skriade?’ — ’Nej, det var ingen annan än jag, det’, svarade den andre. — ’Då måste jag säga, återtog åsneägaren, att mellan er och en åsna finns det inte den ringaste skillnad hvad skriandet angår; ty i hela min lefvetid har jag hvarken hört eller sett något mera naturligt.’ — ’Sådant beröm och högt lof, svarade upphofsmannen till knepet, anstår och höfves er bättre än mig; ty, vid den Gud som skapat mig, öfverträffar ni inte den bäste och mest öfvade åsneskriare: tonen i ert skriande är hög, stämmans uthållighet är i rätt tempo och takt, era kadanser äro talrika och väl anbragta; korteligen, jag förklarar mig för öfvervunnen, afstår åt er segerpalmen och räcker er hederstecknet för denna sällsynta färdighet’. — ’Jag måste verkligen bekänna, sade åsneägaren, att från denna stund skall jag hålla mera på mig själf och skatta mig högre och tro att jag kan någonting, eftersom jag äger någon talang; ty, fastän jag ansåg att jag kunde skria ganska bra, tänkte jag dock aldrig att jag uppnått den stora fulländning som ni påstår? — ’Jag får nu också lof att säga, återtog den andre, att ganska många sällsynta talanger gå förlorade för världen och äro illa anbragta hos dem, som ej förstå sig på att draga nytta af dem. — ’Våra talanger, svarade åsneägaren, kunna icke gagna oss annat än i fall som det nu förhandenvarande, och gifve Gud att de härvidlag måtte vara oss till nytta!’ Sedan de så samspråkat, skildes de igen och började åter med sitt skriande; men i hvarje ögonblick läto de,