närra sig af hvarandra och möttes ånyo, till dess de öfverenskommo såsom kännetecken, att de skulle skria två gånger tätt efter hvarandra, för att kunna höra om det var de själfva och icke åsnan. På detta sätt genomströfvade de hela skogen och uppgåfvo dubbelskrin vid hvarje steg, utan att den förlorade åsnan svarade eller gaf något tecken från sig. Men huru skulle också det stackars så tidigt och i sin mest blomstrande ålder bortryckta djuret[1] kunna svara, då de omsider träffade på henne i den undangömdaste delen af skogen, uppäten af vargar? Och då åsnans ägare blef henne varse, sade han: ’Visst undrade jag öfver att hon inte svarade; ty, hade hon ej varit död, hade hon börjat skria så fort hon hörde oss, eljest hade hon ej varit någon åsna. Men sedan jag har hört er, broder, skria med så mycket behag, anser jag mig hafva väl användt den möda jag haft med att leta, fastän jag nu funnit henne död. — ’Det är nog bra med det, kära bror, svarade den andre; ty visst sjunger prästen bra, men korgossen ger honom inte stort efter’. — Härmed återvände de tröstlösa och hesa till byn, där de omtalade för sina vänner, grannar och bekanta hvad som vederfarits dem under letandet efter åsnan, hvarvid den ene öfvermåttan prisade den andres talang i att skria som en åsna. Allt detta blef snart kändt och ryktadt i de kringliggande byarna, och enär hin onde, som aldrig sofver, har sin fröjd af att utså och utsprida fiendskap och tvedräkt hvarhelst sådant låter sig göra, och för detta ändamål tillställer bålstora lögnhistorier och arga stridigheter för rena obetydligheter, så lagade och styrde han så till att folket från de andra byarna, så fort de fingo sikte på någon från vår by, började skria som åsnor, liksom för att slå oss i synen med våra rådmäns skriande. Gatpojkarna togo upp det, hvilket var detsamma som om det råkat i hand och mun på alla helvetets onda andar; åsneskriandet spridde sig från by till by, så att de ifrån skriarebyn numera äro öfverallt ökända, liksom negrer igenkännas och åtskiljas från de hvita, och detta olycksaliga gäckeri har gått därhän, att de begabbade ofta med väpnad hand och i sluten skara dragit ut emot sina bespottare för att slåss med dem, utan att fruktan eller blygsel eller någon i världen[2] förmått hindra dem. Jag tror att i morgon eller dagen därpå ärna de ifrån min by, det vill säga de hos hvilka åsneskriandet hör hemma, draga i fält mot en annan by, som ligger två mil ifrån vår och bör till dem som värst förfölja oss; emedan de nu ärna tåga ut väl utrustade, har jag köpt och medtagit de lansar och hillebarder som ni
- ↑ Öfversättningen kan tyckas något fri och utbroderad, men Clemencin upplyser just i en not till detta ställe, att ordet malogrado brukas om den som dör i blomman af sin ålder, och att det således egentligen är lämpligt om en vacker, intressant och förhoppningsfull ungmö eller ungersven, som dör i förtid; det står följaktligen här med stor komisk verkan, användt om en åsna.
- ↑ Sp. ni rey ni roque = hvarken kung eller torn (i schackspelet); men uttrycket, i hvilket alliterationen kraftigt framträder, begagnas tidt och ofta med betydelse af ingen enda, ingen alls.
