222
sett. Och detta är de märkliga ting som jag sade att jag skulle berälta, och, om de inte förefallit er så, så vet jag inga andra.»
Härmed slutade den gode ynglingen sin berättelse.[1] Samtidigt inträdde genom värdshusets dörr en man, som var helt och hållet klädd i sämskskinn, såväl sockor som benkläder och jacka; och han sade med hög röst: »Herr värd, kan jag få härbärge? här kommer den spående apan samt dockteatern med Melisendras befrielse.»
— »För tusan! sade värden; så att mäster Pedro är här! då få vi en lustig afton.»
Jag glömde anmärka att mäster Pedro hade vänstra ögat och nästan halfva kinden betäckt med en plåsterlapp af grönt taft, ett tecken till att han måtte hafva haft någon skavank på hela den sidan.
Värden fortfor, sägande: »Mycket välkommen, värdaste mäster Pedro! Hvar håller apan hus och dockteatern, eftersom jag inte ser till dem?»
— »De följa här tätt efter, svarade han med skinnkläderna: jag gick bara i förväg för att höra efter om här finns kvarter.»
— »Det skulle jag taga ifrån själfvaste hertigen af Alba[2], för att ge det åt mäster Pedro, svarade värden; låt blott apan och dockteatern komma, ty i natt finns här i värdshuset folk som betalar för att få se teatern och apans konster.»
— »Mycket bra, svarade han med plåstret; jag skall sätta ned priset, och med blott hvad det kostar mig själf skall jag anse mig väl betald. Nu går jag bara tillbaka ett tag och lagar att vagnen och apan och dockteatern raska på.»
Och genast skyndade han åter ut ur värdshuset. D. Quijote frågade strax värden hvad detta vore för en mäster Pedro, och hvad för en apa och hvad för en dockteater han förde med sig.
Värden svarade: »Mannen är en utmärkt marionetispelare, som nu i flera dagar dragit omkring i värt aragonesiska Mancha[3] och förevisar spektaklet om Melisendra, hurusom hon befrias af den berömde Don Gaiféros, hvilket är en af de yppersta och bäst framställda historier som man på många år sett här i landet. Han har också med sig en apa med den märkvärdigaste talang, som någonsin påträffats hos apor eller man kunnat tänka sig hos människor; ty, om man frågar henne om något, lyssnar hon på frågan, hoppar genast upp på sin herres axel, lutar sig tätt intill hans öra och säger honom svaret på frågan, hvarpå mäster Pedro genast meddelar det åt
- ↑ Denna beror sannolikt på en verklig händelse, och det är ju ej otänkbart att den kunnat tilldraga sig i Toboso eller Argamasilla de Alba. Då Cervantes tyckes, som man säger, hafva haft ett horn i sidan till dessa städers invånare, hvar han nog med särskildt nöje intagit den lustiga historien i sin bok.
- ↑ Härmed kan knappast menas Fernando Alvarez de Toledo, hertig af Alba, kejsar Karl V:s och konung Filip II:s ryktbare fältherre, som genom sina oerhörda grymheter i Nederländerna gaf upphofvet till detta lands uppror mot och slutliga befrielse från spanska väldet. Han dog nämligen 1582 vid 74 års ålder, och värdshusvärden hade således omöjligt kunnat vare sig mottaga eller afvisa honom som gäst, då det här skildrade uppträdet, enligt hvad längre fram visar sig af Sanchos bref till sin hustru, föreställes hafva tilldragit sig på sommaren 1614 (se 36:e kapitlet af denna del). Det skulle ju kunna hända att minnet af den stränge herren lefvat kvar ännu 30 år efter hans död: men äfven detta är föga troligt, enär han tillbragte största delen af sitt lif på fälttåg i Frankrike, Italien, Tyskland, Nederländerna och Portugal, och man således icke såg mycket till honom i hemlandet. Men släkten ägde besittningar i La Mancha; en medlem däraf, som var storprior för Johanniterorden, hade anlagt och efter sig uppkallat Argamasilla de Alba, och det förefaller därför som om det franska: le roi est mort, vive le roi här kunde hafva en viss tillämpning på det sättet, att under växlande generationer af släkten hertigen af Alba där i nejden alltid varit en stående person. Äfven i många trakter af vårt eget land får man ju ofta höra folket benämna egendomsägaren »grefven» eller »baron» rätt och slätt, utan att de ens alltid känna tillnamnet eller göra någon skillnad annat än möjligen mellan »gamla grefven» och »unga grefven», »gamla baron och unga baron», o. s. v.
- ↑ Östra delen af La Mancha hade redan i medeltiden haft och behöll, som vi se, ännu på Cervantes’ tid binamnet La Mancha de Aragon efter en där belägen skogsbygd, som kallades Monte Aragon.
