223
åhörarna. Om förflutna ting yttrar hon mera än om tillkommande, och äfven om hon inte alltid träffar rätt i allting, så tar hon likväl för det mesta inte miste, så att hon rent kan få oss att tro att hon har hin själf i kroppen på sig. Två realer tar mäster Pedro för hvar fråga, i fall apan svarar, jag menar om hennes herre svarar i hennes ställe, sedan hon hviskat honom någonting i örat. Därför tros det äfven att mäster Pedro är stenrik; han är också en galantuomo och buon compagno[1], som det heter i Italien[2], och lefver kräsligen och gör sig glada dagar; han pratar för mer än sex andra och dricker för mer än tolf, och alltsammans förtjänar han på sitt munläder, sin apa och sin dockteater.»
I detsamma kom mäster Pedro tillbaka, och på en vagn kom också dockteatern och en apa, stor och utan svans med klinkorna liksom af filt, men ett ingalunda fult ansikte.
Knappt hade D. Quijote fått syn på henne, förrän han frågade henne: »Säg mig, nådige herr spåman, che pesce pigliamo?[3] hvad hafva vi att vänta oss? Och här har ni mina två realer!» På samma gång befallde han Sancho att lämna mäster Pedro penningarna, men denne svarade för apan: »Señor, detta djur svarar icke och ger inga upplysningar om tillkommande ting; de förflutna vet hon något om, och äfven en smula om de närvarande.»
— »Anfäkta det! sade Sancho; jag vill inte ge ett öre för att man skall säga mig hvad som redan händt mig, ty hvem kan veta det bättre än jag själf? Och att betala för att någon talar om för mig hvad jag redan vet, det vore en stor dumhet; men, eftersom hon förstår sig på närvarande ting, så här äro mina två realer, och säg mig nu, kära ärkeapa, hvad gör i detta ögonblick min hustru Teresa Panza och hvad håller hon på med?»
Mäster Pedro ville icke taga emot penningarna, utan sade: »Jag vill inte ta betalningen i förskott, utan att apan först gjort sitt.» Och, i det han med högra handen slog sig två gånger på vänstra axeln, hoppade apan upp med ett enda skutt, satte munnen intill Pedros öra, hackade tänderna mycket ifrigt, och, sedan hon hållit på med detta ungefär så lång stund som man behöfver för att läsa ett Fader vår, hoppade hon med ett nytt skutt ned på marken; och i samma ögonblick kastade sig mäster Pedro i största hast på knä framför
- ↑ hedersman och treflig ture.
- ↑ Den i all sin förträfflighet emellanåt något pedantiske Clemencin anmärker här, att det är oegentligt att lita värdshusvärden komma fram med italienska ord och fraser, samt att Cervantes således »efter sin vana varit tankspridd och talat i egen person, icke ihågkommande att han bort tala i värdshusvärdens». Men denne kunde ju lika väl som Cervantes själf hafva deltagit i de italienska fälttågen, fastän han sedermera hamnat som värdshusvärd, medan Cervantes drog sig fram som en fattig, förbisedd författare. — Med större skäl kunde man klandra, att mäster Pedro i slutet af kapitlet anför en latinsk sats, hvars förra hälft återfinnes i Joh. Ev. 10, 38.
- ↑ Likaledes italienska; eg. hvad slags fisk fånga vi?
