Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/23

19

mellan tapperhet och tapperhet, mellan skönhet och skönhet, mellan familjer och familjer, alltid äro anstötliga och upptagas illa? Jag, herr barberare, är icke vattnens gud Neptun och sträfvar ingalunda efter att man anser mig såsom klok, om jag icke är det; jag bemödar mig blott om att världen må lära sig inse i hvilken villfarelse den befinner sig, i det den icke förstår att hos sig förnya den sälla tid, då det vandrande ridderskapets orden utmärkte sig. Men vårt fördärfvade århundrade är icke värdigt en så stor lycka, som de tider åtnjöto, då de vandrande riddarna åtogo sig den plikten och lade på sina skuldror den bördan att försvara konungariken, skydda jungfrur, bistå föräldralösa och minderåriga, tukta de öfvermodiga och belöna de ödmjuka. På de flesta nutida riddare hör man snarare fraset af damast, gyllenduk och andra dyrbara tyger i hvilka de kläda sig, än rasslet af pansarringarna hvarmed de rusta sig. Nu finnes det ej längre någon riddare som sofver ute på det fria fältet, utsatt för väderlekens oblidhet, fullständigt beväpnad från topp till tå; ej heller finnes det längre någon som, utan att taga fötterna ur stigbyglarna, stödd på sin lans, vill unna blott en kort stund åt sömnen, såsom de vandrande riddarna plägade. Nu finnes det icke mera någon som, framstormande ur skogen härframme, intränger i bergstrakten därborta, därifrån färdas längs en ofruktbar, öde kust af det nästan alltid stormiga och häftigt upprörda hafvet, och, när han vid dess strand funnit en liten farkost utan åror, segel, mast eller något slags tackling, med oförskräckt mod kastar sig i den och prisgifver sig åt det djupa hafvets obevekliga vågor, hvilka än slunga honom upp mot himlen, än vräka honom ned i afgrunden; och plötsligt, trotsande den oemotståndliga stormen, i det ögonblick då han allra minst anar det, befinner han sig tretusen mil och därutöfver från det ställe, där han steg ombord; och, när han nu hoppar i land på en aflägsen och okänd kust, så vederfaras honom där saker som förtjäna att nedskrifvas icke på pergament, utan på koppar. Men i våra dagar triumferar trögheten öfver trägenheten, sysslolösheten öfver idogheten, lasten öfver dygden, förmätenheten öfver dugligheten, teorien öfver praktiken i vapenyrket, hvilket funnits till och stått i sitt flor blott under guldåldern och i de vandrande riddarnas person. Eller sägen mig: hvem var väl redligare och manhaftigare än den ryktbare Amadís af Gallien? hvem klokare än Palmerin af England? hvem satt bättre i sadel och var lättare att umgås med än Tirante den Hvite? hvem var arti-