troligt, enär han tillbragte största delen af sitt lif på fälttåg i Frankrike, Italien, Tyskland, Nederländerna och Portugal, och man således icke såg mycket till honom i hemlandet. Men släkten ägde besittningar i La Mancha; en medlem däraf, som var storprior för Johanniterorden, hade anlagt och efter sig uppkallat Argamasilla de Alba, och det förefaller därför som om det franska: le roi est mort, vive le roi här kunde hafva en viss tillämpning på det sättet, att under växlande generationer af släkten hertigen af Alba där i nejden alltid varit en stående person. Äfven i många trakter af vårt eget land får man ju ofta höra folket benämna egendomsägaren »grefven» eller »baron» rätt och slätt, utan att de ens alltid känna tillnamnet eller göra någon skillnad annat än möjligen mellan »gamla grefven» och »unga grefven», »gamla baron och unga baron», o. s. v.
8 Östra delen af La Mancha hade redan i medeltiden haft och behöll, som vi se, ännu på Cervantes’ tid binamnet La Mancha de Aragon efter en där belägen skogsbygd, som kallades Monte Aragon.
9 Den i all sin förträfflighet emellanåt något pedantiske Clemencin anmärker här, att det är oegentligt att lita värdshusvärden komma fram med italienska ord och fraser, samt att Cervantes således »efter sin vana varit tankspridd och talat i egen person, icke ihågkommande att han bort tala i värdshusvärdens». Men denne kunde ju lika väl som Cervantes själf hafva deltagit i de italienska fälttågen, fastän han sedermera hamnat som värdshusvärd, medan Cervantes drog sig fram som en fattig, förbisedd författare. — Med större skäl kunde man klandra, att mäster Pedro i slutet af kapitlet anför en latinsk sats, hvars förra hälft återfinnes i Joh. Ev. 10, 38.
10 På spanska: jättinnan Andandona. Hon förekommer i romanen om Amadís af Gallien och beskrifves där som alldeles ohygglig, med hvitt hår, som var så tofvigt att det ej kunde kammas, och ful i synen så att hon mest liknade hin onde; för öfrigt med själsegenskaper som svarade till de kroppsliga. Huru nu Sancho kan ha fått för sig, att detta missfoster varit una muger muy cabal y muy de pro, är obegripligt, och saken blir ej klarare därigenom att han uppger D. Quijote som sin sagesman, ty denne kände nog sina riddareböcker bättre än att han skulle ha gjort sig skyldig till ett så groft misstag. Den enda förklaringen synes således vara den, att författaren med flit låtit Sancho säga en dumhet, som de närvarande kunnat uppfatta som sådan och ha roligt åt; men därom nämnes ingenting i texten, och ej ens D. Quijote gör den ringaste anmärkning.
12 D. Quijote säger pacto tácito ó expreso con el demonio, och i sitt svar bortbyter Sancho pacto mot patio, och expreso mot espeso. Sammanhanget i D. Quijotes ord borde dock förbjuda en sådan förblandning, som äfven är litet orimlig därför, att det ju är en rätt betydlig skillnad i uttalet på pacto och patio. Ej stort bättre äro öfversättarnas försök med Pakt och Paket (Braunfels), paktum och faktum (A. L.), m. fl., för att icke tala om det här gjorda.
