236
ty upptändes min vrede, och för att fylla min plikt som vandrande riddare ville jag komma det flyktande paret till hjälp och bistånd, och i denna goda afsikt gjorde jag hvad ni sett. Har detta utfallit bakfram för mig, så är det ej min skull, utan de onda väsens som förfölja mig. Icke desto mindre vill jag för detta mitt brutala beteende[1] som likväl ej härflutit af någon ond mening, döma mig själf att betala omkostnaderna. Se efter, mäster Pedro, hvad ni vill ha för de förstörda marionetterna, så tillbjuder jag mig att genast betala er det i godt och gångbart spanskt mynt.»
Mäster Pedro bugade sig och sade: »Jag väntade mig ingenting mindre af den tappre D. Quijotes af La Mancha ojämförligt kristliga tänkesätt, han som är alla nödställda och behöfvande kringvandrares sanne hjälpare och stöd; och nu må herr värdshusvärden och den store Sancho blifva medlare och värderingsmän mellan Ers Nåd och mig med afseende på hvad de nu en gång fördärfvade figurerna äro eller kunde vara värda.»
Värden och Sancho förklarade sig villiga härtill, och genast upptog mäster Pedro från marken konung Marsilio af Zaragoza, på hvilken hufvudet fattades, och sade: »Det är ej svårt att se huru omöjligt det är att åter försätta denne konung i sitt förra skick, och därför tyckes det mig, med all aktning för ett bättre omdöme, att man för hans död, bortgång och frånfälle bör gifva mig fyra och en half real.»
— »Vidare», sade D. Quijote.
— »För denna remna, som går ända uppifrån och ned, fortfor mäster Pedro, i det han tog i sina händer den ituklufne kejsar Karl den Store, vore det väl inte för mycket om jag begärde fem och en fjärdedels real.»
— »Det är inte för litet», inföll Sancho.
— »Inte för mycket heller, genmälde värden, låt oss halfvera denna post[2] och sätta priset till jämna fem realer.»
— »Gif honom de fem och fjärdedelen med, återtog D. Quijote; ty för totalbeloppet af en så betydlig förlust kommer det inte an på en fjärdedels real mer eller mindre. Och skynda er nu, mäster Pedro, ty det lider mot kvällsvardsdags, och jag känner vissa tecken till hunger.»
— För den här figuren, sade mäster Pedro, som mistat näsan och ena ögat och som föreställer den sköna Melisendra, begär jag, och det är billigt tilltaget, två realer och tolf maravedis.»
- ↑ I originalet står este mi yerro, och sista ordet kan väl här ej gärna öfversättas med villfarelse eller misstag, då D. Quijote strax efter ursäktar sig med, att han ej handlat i ond mening: det gör man ju aldrig, när man misstar sig. Men yerro har därjämte en annan betydelse, som här just synes vara den mest passande, nämligen »mycket i ögonen fallande eller tadelvärda fel hos medlemmar af riddarordnarna eller hos aktade, talangfulla och bildade personer, men som ej skulle vara det hos personer af lägre samhällsställning», (Spanska Akademiens ordbok, första upplagan) och Salvá definierar det som »déviation d’une conduite réguliêre chez un homme bien élevé», och just det var det som D. Quijote själf insåg att han gjort sig skyldig till.
- ↑ Värden har, som man ser, ett eget sätt att halfvera, som väl var särskildt beräknadt på D. Quijote. — Beträffande penningräkningen hänvisas till andra noten på sid. 202 i delen I. 1. Totalbeloppet uppskattades af Clemencin att motsvara 103 realer eller nära 30 kronor i vårt mynt.
