— »Nå, det vore väl knäfveln, inföll D. Quijote, om Melisendra och hennes gemål inte redan hunnit åtminstone till franska gränsen, ty hästen på hvilken de redo tycktes mig snarare flyga än springa, och då är det ej värdt att vilja pracka på mig en sak i stället för en annan[1] och här förevisa mig en näslös Melisendra, medan den rätta kanske nu ligger i Frankrike med utsträckta ben och som bäst förlustar sig med sin make. Gud hjälpe hvar och en med det han har, herr mäster Pedro! och låtom oss alla vandra med stadiga steg och ärligt uppsåt! Fortfar nu!»
Då mäster Pedro märkte att D. Quijote vred åt vänster och fick ett återfall af sina förra griller, ville han icke låta en så god kund gå förlorad, utan sade därför till honom: »Detta måtte ej vara Melisendra, utan någon af de jungfrur som voro i hennes tjänst, och därför är jag nöjd och väl belåten, om man ger mig sextio maravedís för henne.»
På detta sätt bestämde han priset för ännu många andra stympade figurer, hvilket därpå jämkades af de båda skiljedomarena till bägge parternas belåtenhet, och således kom man upp till en summa af fyrtio och tre fjärdedels realer. Förutom dessa penningar, som Sancho genast utbetalade, begärde mäster Pedro två realer för sitt besvär att åter fånga apan.
— »Gif honom dem, Sancho, sade D. Quijote, icke för att åter fånga apan, utan som drickspenningar[2], och två hundra skulle jag i glädjen gärna skänka den, som kunde med visshet säga mig om señora Doña Melisendra och señor D. Gaiféros redan befinna sig i Frankrike hos de sina.»
— »Det kan ingen säga oss bättre än min apa, sade mäster Pedro; men det kan inte hin själf få fatt på henne nu, ehuruväl jag förmodar att hennes tillgifvenhet för mig jämte hungern skall tvinga henne att redan i kväll uppsöka mig. Nå ja, Vår Herre låter det väl bli en dag i morgon med, och då få vi se.»
Sålunda gick ovädret med marionettspektaklet öfver, och alla spisade sin kvällsvard i allsköns frid och förtrolighet på D. Quijotes bekostnad, ty denne var öfvermåttan frikostig. Ännu före dagens inbrott begaf sig mannen som medförde lansarna och hillebarderna därifrån, och, sedan det dagats, togo kusinen och den unge pagen afsked af D. Quijote, den förre för att återvända till sin hemort, den senare för att fortsätta sin färd, och till hjälp på denna gaf honom D. Quijote ett dussin realer. Mäster Pedro ville ej ännu en gång in-
- ↑ Sp. vender gato por liebre = att sälja katt i stället för hare.
- ↑ Dáselos, säger D. Quijote, no para tonar el mono, sino la mona, och detta innehöll en ordlek, enär mona kan betyda såväl en aphona som ett lätt rus, en »florshufva». Braunfels har lyckats förträffligt med att i sin öfversättning anbringa något liknande, i det han säger: damit Ihr einen Affen oder auch einen Spitz nach Hause bringt; men på svenska låter det sig, tyvärr, ej göra.
