238
låta sig i något ordbyte med D. Quijote, som han nu mycket väl kände; han steg därför upp tidigt före solen, tog apan samt återstoderna af teatern och gick äfven han åstad för att söka sina egna äfventyr.
Värden, som ej kände D. Quijote, var lika förundrad öfver hans galenskaper som öfver hans frikostighet. Till slut betalade honom Sancho på sin herres befallning mycket väl; de togo afsked af honom ungefär klockan åtta på morgonen, lämnade värdshuset och anträdde sin färd, på hvilken vi nu vilja låta dem framtåga; ty detta tyckes oss lampligast för att få tillfälle att berätta andra saker, som höra till förtydligande af denna förträffliga historia.
Noter.
1 Vergilii Eneid hade öfversatts (1557) af Gregorio Hernandez de Velasco, och det är andra bokens första vers som här citeras. Clemencin påpekar den löjliga motsättningen mellan å ena sidan den trojanske hjälten med drottning Dido och hela hennes hof, samt å den andra en kringstrykande marionett- eller tittskåpsförevisare med en krogvärd och dennes gäster till åhörare. Sancho är, förstås, fidus Achates.
2 Så kallades i medeltiden och ännu i sextonde seklet de från Frankrike komna och isynnerhet de till Karolingiska sagokretsen hörande riddareromanerna. Jämf. not. 6 på sid. 51 af delen I. 1.
3 Melisendra heter Melisenda i två af de äldsta romanssamlingarna, och detta stämmer äfven bättre med namnets franska form Bellisent. Folkvisorna förtälja hennes historia i hufvudsak på samma sätt som mäster Pedro här framställer den, men denne har ändrat eller ur egen fatabur tillagt en och annan detalj, såsom den om hennes otur vid nedstigandet från altanen, hvilken naturligtvis var en muntrande clou för det slags publik han vanligen kunde påräkna. — De här förut anförda verserna begynna en ännu otryckt dikt i sju oktavstrofer, af obekant författare; de båda som förekomma längre fram äro däremot tagna ur romansen, såsom det ock strax synes af metern.
4 Detta torn finnes kvar, ehuru med många senare om- och tillbyggnader; det låg ännu på 1830-talet, när Clemencin skref sin kommentar till D. Quijote, utanför staden men räknas numera med till dess område som ett framskjutet fäste, dit ett regemente fotfolk och en afdelning artilleri äro förlagda. Där finnas ännu minnen från Arabernas Lid, särskildt el salon de la Alcoba och ett litet åttkantigt rum, som man kan tro vara flyttadt direkt från Granadas Alhambra.
5 Dessa ropare voro härolder, som med hög röst utropade syndarens brott och det straff, som blifvit honom ådömdt; de efterföljande stadssoldaterna hette med ett kollektivt namn envaramiento, emedan de buro stafvar som ämbetstecken. Jämf. dessutom äfventyret med galérslafvarna, sid. 182 i delen I. 1.
