240
visas till andra noten på sid. 202 i delen I. 1. Totalbeloppet uppskattades af Clemencin att motsvara 105 realer eller nära 30 kronor i vårt mynt.
14 Sp. vender gato por liebre = att sälja katt i stället för hare.
15 Dáselos, säger D. Quijote, no para tomar el mono, sino la mona, och detta innehöll en ordlek, enär mona kan betyda såväl en aphona som ett lätt rus, en »florshufva». Braunfels har lyckats förträffligt med att i sin öfversättning anbringa något liknande, i det han säger: damit Ihr einen Affen oder auch einen Spitz nach Hause bringt; men på svenska låter det sig, tyvärr, ej göra.
TJUGUSJUNDE KAPITLET:
Hvaruti berättas hvilka mäster Pedro och hans apa voro, jämte D. Quijotes dåliga framgång uti äfventyret med åsneskriarna, hvilket icke slutade såsom han hade velat och tänkt sig.
Sidi Hamét, denna storartade historias författare, börjar detta kapitel med orden: Jag svär som katolsk kristen.[1] Härvid anmärker öfversättaren att, om Sidi Hamét svor som katolsk kristen, fastän han var mor, som han otvifvelaktigt var, meningen därmed ej var någon annan än att, liksom en katolsk kristen, när han aflägger sin ed, svär eller bör svärja till sanningen och till att säga den i hvad helst han säger, på samma sätt, och liksom han aflagt eden som katolsk kristen, talade han sanning i allt som han ärnade skrifva angående D. Quijote, isynnerhet i sin redogörelse för hvem mäster Pedro var, och hvem den spående apan, som med sina spådomar satte hela trakten i förundran.
Nu säger han, att den som läst första delen af denna historia torde nog påminna sig denne Ginés de Pasamonte, som jämte andra galérslafvar blifvit i Sierra Morena försatt i frihet af D. Quijote; en välgärning för hvilken denne sedermera fick föga tack och än mindre belöning af de illasinnade och ondskefulla människorna. Denne Ginés de Pasamonte, som Quijote kallade Ginesillo de Parapilla, var densamme som stal grållen från Sancho Panza, och emedan, genom bok-
- ↑ Det var ganska vanligt under medeltiden, att icke blott alster af episk diktning, utan äfven rent historiska poemer, såsom t. ex. det om Korståget mot Albigenserna, af sina författare föregåfvos vara hämtade från någon okänd, urgammal storhet, detta naturligtvis för att ge ett slags sken af trovärdighet åt det ofta ganska otroliga innehållet. »Cervantes har förlöjligat detta bruk, då han påstår att hans Don Quijote är öfversatt från ett arabiskt, af Sidi Hamét Benengelí författadt arbete. Det är till och med mycket möjligt att han velat särskildt gyckla med Cid-Krönikan, där den verkliga arabiska berättelsen vimlar af interpolerade kristna fraser och där, liksom i La Crónica General, den katolska Cardeña-legenden tillskrifves en arab från Valencia. Denna förmodan blir ganska trolig, då man ser Sidi Hamét börja ett kapitel med dessa ord: jag svär som katolsk kristen.» R. Dozy, Recherches sur l’histoire et la littérature de l’Espagne pendant le moyen âge. 3:e édition, Leyde 1887, II, 51.
