242
åter svarade han, eftersom han var ett stort slughufvud, på sådant sätt att svaren passade till frågorna; och, då ingen gick honom närmare inpå lifvet eller ansatte honom att omtala huru hans apa bar sig åt för att gissa rätt, förstod han att draga hvar man vid näsan och fylla sin läderpung.
Så fort han inträdt i värdshuset, kände han igen D. Quijote och Sancho, och härigenom föll det sig lätt för honom att försätta D. Quijote, Sancho Panza och alla öfriga som befunno sig i värdshuset i förundran; men det skulle hafva kunnat stå honom dyrt, om D. Quijote träffat något längre ned med handen, då han högg af hufvudet på konung Marsilio och tillintetgjorde hela hans rytteri, såsom det beskrifvits i föregående kapitel.
Detta är hvad som kan berättas om mäster Pedro och hans apa. Nu återvänder jag till D. Quijote af La Mancha och säger att, sedan han lämnat värdshuset, han först beslöt att besöka Ebros stränder och hela nejden däromkring, innan han drog in i staden Zaragoza, eftersom den långa tid som annu återstod till torneringens början gaf honom tillfälle till allt. I denna afsikt fortsatte han sin väg och färdades framåt i två dagar, utan att det hände honom någonting värdt att nedskrifvas, ända till dess på tredje dagen, vid det han red uppför en kulle, han fick höra ett väldigt larm af trummor, trumpeter och musköter. I början trodde han att någon skvadron krigsfolk tågade förbi i närheten, och för att få sikte på dem sporrade han Rocinante och red upp på kullens topp, men, då han höll stilla däruppe, varsnade han nedanför vid foten af densamma en hop på, som han kunde tycka, mera än två hundra man, rustade med olika slags vapen, såsom lansar, armborst, bardisaner, hillebarder, pikar, åtskilliga musköter och många runda sköldar. Han red åter ned från kullen och närmade sig skaran, till dess han kunde tydligt urskilja banéren samt göra sig reda för deras färger och gifva akt på deras sinnebilder; isynnerhet ådrog sig en hans uppmärksamhet, som fanns på ett standar eller en fana af hvit atlas och som föreställde en åsna, liknande det lilla sardinska långörade slaget, målad alldeles efter naturen, med uppsträckt hufvud, gapande mun och uthängande tunga, just med en åtbörd och en ställning som om hon hölle på att skria; rundt omkring djuret stodo skrifna med stora bokstäfver följande två verser:
med att skria som åsnor flinkt gingo på.
