Häraf slöt D. Quijote att detta måtte vara folket från skriarebyn, och detta sade han åt Sancho, medan han på samma gång förklarade för honom hvad som stod skrifvet på standaret. Han tillade att mannen som berättat honom denna historia troligen misstagit sig i uppgiften, att det varit tvenne rådmän som låtit höra åsneskriandet, ty efter hvad som stod skrifvet på standaret hade det snarare varit två borgmästare. Därtill svarade Sancho: »Señor, härpå bör ni inte stöta er, det kan ju hända att de rådmän, som den gången skriade, med tiden blifvit borgmästare i sin hemort, och sålunda kunna benämnas med båda titlarna. Dessutom inverkar det ju inte på historiens sannfärdighet om skriarna äro rådmän eller borgmästare, så vida det blott är säkert att de skriat; ty att skria som en åsna ligger lika nära till för en borgmästare som för en rådman.» Omsider märkte och erforo de, att den af vrede upptända byn nu tågade ut för att strida mot en annan, som plägade reta den förra mer än rätt och billigt var och mer än som höfdes den goda grannsämjan. D. Quijote red fram till dem, till ej ringa bekymmer för Sancho, som aldrig tyckte om att vara närvarande vid dylika krigiska företag. Medlemmarna af den väpnade skaran mottogo honom bland sig, enär de trodde att han tillhörde deras parti. D. Quijote uppslog sitt visir och red beslutsamt och med förnäm hållning fram till åsnestandaret, och där ställde sig de förnämsta i skaran omkring honom för att få se på honom, betagna af den förundran i hvilken alla råkade, som sågo honom för första gången. När D. Quijote märkte med hvilken spänd uppmärksamhet de betraktade honom, ville han draga fördel af dennna tystnad, bröt sin egen, höjde rösten och sade:
»I gode herrar, så enträget jag det förmår, beder jag eder att ej afbryta det tal jag ärnar till eder ställa, förrän I måhända finnen det obehagligt och långtrådigt; men, om detta inträffar, skall jag vid det allra minsta tecken som I gifven sätta ett sigill på min mun och ett betsel på min tunga.»
Alla uppmanade honom att säga hvad han ville, de skulle gärna lyssna till hans ord.
Efter denna tillåtelse fortfor D. Quijote sålunda: »Jag, mina herrar, är en vandrande riddare, hvars handtering är vapnens bruk och hvars yrke är att skydda de skydd behöfvande och komma de nödställda till hjälp. För några dagar sedan blef jag underrättad om edert missöde, samt om den anledning som förmår eder att i hvarje ögonblick gripa till vapen för att hämnas på edra fiender; och, sedan jag icke
