kunna tvinga oss att gripa till vapen; men att göra detta för barnsligheter och för saker som snarare innebära skämt och rolighet än ärekränkning, den som så griper till vapen, han tyckes aldeles sakna sundt förnuft, isynnerhet eftersom utkräfvandet af en orättmätig hämnd (och någon rättmätig kan det öfverhufvud taget ej finnas,) strider rakt emot den heliga lära som vi bekänna och i hvilken det befalles oss att göra fiender godt och att älska dem som hata oss; ett bud som visserligen tyckes något svårt att uppfylla, men som är det. endast för dem som i sig hafva mindre af Gud än af världen, och mera af kött än af ande. Ty Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, som aldrig ljugit eller har kunnat eller kan ljuga, har såsom vår religionsstiftare sagt att hans ok är ljufligt och hans börda är lätt, och således kan han icke befalla oss någonting som vore omöjligt att uppfylla. Följaktligen, mina värdaste herrar, ären I efter mänsklig och gudomlig lag förpliktade att hålla eder fredligt.»
— »Hin ta mig, sade nu Sancho för sig själf, om inte min herre är en tolog, och, är han det inte, så liknar han dock en sådan så som det ena ägget liknar det andra.»
D. Quijote hämtade andan ett ögonblick och, då han märkte att alla ännu åhörde honom under tystnad, ville han fortfara med sitt föredrag, såsom han ock skulle hafva gjort, om ej Sancho i sin kvickhet kommit emellan, ty, när denne såg att hans herre höll upp, tog han till ordet i hans ställe och sade: »Min husbonde, D. Quijote af La Mancha, som under någon tid kallade sig Riddaren af den Sorgliga Skepnaden och nu benämner sig Lejonriddaren, är en mycket klok ädling, hvilken kan latin och spanska som en magister och i allt hvad han själf företager sig eller tillstyrker andra handlar såsom en riktigt duktig krigsman, och han har på sina fem fingrar alla lagar och stadgar för det som man kallar tvekamp, och därför är här ingenting annat att göra än att låta leda sig af hans ord, och jag tar felet på mig, i fall det blir något fel, helst det nu är en afgjord sak att det är dumt att förarga sig bara för att man hör ett åsneskriande. Jag kommer ihåg att, när jag var pojke, skriade jag som en åsna, så ofta det föll mig in, utan att någon hindrade det, och jag gjorde det för öfrigt med så mycket behag och så naturligt att, då jag skriade, skriade alla åsnorna i byn med, och jag var ändå alltid mina föräldrars son, hvilka voro mycket hederligt folk, och, fast jag för denna min skicklighet afundades af åtskilliga af de stornosigaste i byn, frågade jag inte för två
