Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/250

Den här sidan har korrekturlästs

246

styfver efter det. Och för att ni må se att jag talar sant, så vänten bara och hören på mig, ty denna konst liksom simkonsten: har man en gång lärt den glömmer man den aldrig.»

Och genast satte han handen till näsan och börja skria med sådan styrka, att alla de närliggande dalarna genljödo däraf. Men en af dem, som stodo bredvid honom och som trodde att vapendragaren drefve gäck med honom, lyfte en lång staf som han hade i handen och gaf honom med den ett sådant slag, att Sancho, som ej förmådde annat, föll hufvudstupa till marken.

När D. Quijote såg Sancho så illa tilltygad, sprängde han med fälld lans emot den som gifvit honom slaget; men så många voro de som störtade sig emellan dem båda, att det icke var honom möjligt att hämnas på honom; tvärt om, då han såg att en skur af stenar regnade ned öfver honom och att tusen armborst och ett icke ringa antal musköter hotande riktades mot honom, lät han Rocinante göra helt om och jagade, så fort hästen förmådde galoppera, bort ifrån dem, hvarvid han af hela sitt hjärta anropade Gud att han måtte hjälpa honom utur denna fara, emedan han för hvarje steg fruktade att en kula skulle kunna tränga in genom ryggen på honom och ut genom bröstet; och i hvarje ögonblick drog han djupt efter andan, för att känna efter om den redan farit ur honom. Men folket i bondeskaran nöjde sig med att se honom fly, ock sköto icke efter honom. Sancho satte de upp på hans åsna, innan han ännu hunnit hämta sig, och läto honom rida efter sin herre; väl var han icke ännu vid tillräcklig sans för att kunna styra sitt ök, men grållen följde Rocinantes spår, hvilken han ej öfvergaf ett ögonblick.

Då nu D. Quijote hunnit ett godt stycke därifrån, vände han på hufvudet och såg Sancho komma efter, och, som han såg att ingen förföljde honom, inväntade han honom. Bondhopen dröjde kvar till nattens inbrott och, emedan deras motståndare ej infunnit sig för att strida, återvände de glada och förnöjda till sin by. Hade de känt till grekernas gamla plägsed, hade de där på ort och ställe upprest ett segertecken.