250
öfverdådiges bedrifter tillskrifvas snarare lyckans gunst än hans eget mod. Därför erkänner jag visserligen att jag dragit mig tillbaka, men icke att jag flytt, och däruti har jag följt många tappras exempel som sparat sig för bättre tider och af sådant äro historieböckerna fulla, ur hvilka jag likväl ej nu vill berätta dig någonting, emedan det hvarken gagnar dig eller är något till nöje för mig.»
Emellertid hade Sancho med D. Quijotes tillhjälp åter kommit i sadeln; den senare satte sig likaledes upp på Rocinante, och de redo framåt steg för steg för att dölja sig i en skogsdunge, som visade sig ungefär en fjärdingsväg därifrån. Tid efter annan uppgaf Sancho djupa suckar och smärtsamma stönanden, och på D. Quijotes fråga efter orsaken till detta svåra lidande svarade han, att han hade sådan värk ifrån nedersta ändan af ryggraden och ända upp till nacken, att den nästan gjorde honom vansinnig.»
— »Orsaken till denna värk, återtog D. Quijote, måste säkerligen vara den, att påken med hvilken du blef slagen var lång och bred och därför räckte öfver hela din rygg, till hvilken alla de ställen höra som smärta dig, och hade påken nått längre, skulle värken vara ännu värre.»
— »Vid Gud! sade Sancho, nu har Ers Nåd tagit mig ur en stor ovisshet och utredt alltsammans för mig i klara ordalag! För tusan, var då orsaken till min värk så förborgad, att det var nödigt att säga mig att det värker för mig på alla de ställen där påken träffade? Om jag vore öm i fotknölarna, då kunde man ju fundera på orsaken hvarför de gjorde ondt; men att jag är öm där jag fått stryk, det är inte konstigt att gissa ut. Det är min själ sant, nådig herre, att en annans lidande har man lätt att skaka af sig[1], och för hvar dag får jag allt mera landkänning af hur litet jag har att vänta af kamratskapet med Ers Nåd; ty, om ni denna gäng låtit mig få ta stryk, så lära vi väl än en gång och hundra gånger få igen den där hissningen häromsistens jämte andra dumma upptåg, som nu träffat ryggtaflan, men längre fram töra träffa mig än kännbarare. Mycket bättre gjorde Jä: men jag är nu tyvärr ett nöt och kommer aldrig i hela mitt lif att göra någonting klokt, — mycket bättre gjorde jag, säger jag än en gång, om jag vände om hem till mig och hustru och barn och underhölle henne och fostrade dem med hvad Gud i sin nåd täckes beskära mig, och inte vidare traskade omkring med Ers Nåd på vägar som inte äro några vägar, och på stigar där det inte går någon stig, och därtill
- ↑ Sp. el mal ajeno de pelo cuelga = andras olycka hänger (för oss själfva) vid ett hår, (så att den lätt faller af, eller, som Covarrubias förklarar det: vi glömma fort hvad som ej berör oss.
