få usel dryck och sämre mat. Och att sofva se’n, jo känn på det! ’Mät ut åt dig, min käre vapendragare, sju fot mark, och, vill du ha mer, så tag sju fot till, ty du får ta för dig så mycket du gitter, och sträck ut dig i hela din längd efter behag’. Ack, om jag blott såge den bränd på bål och till aska, som först inlät sig på vandrande riddarskap, eller åtminstone den som först gaf sig till vapendragare åt sådana galningar som de forna vandrande riddarna allesammans måste ha varit! Om de nuvarande säger jag ingenting; ty, eftersom Ers Nåd är en af dem, har jag respekt för dem, och särskildt därför att jag vet att Ers Nåd är ett stycke slugare än hin själf i allt som ni talar och tänker.»
— »Jag skulle vilja hålla ett ordentligt vad med eder, Sancho, att nu, när ni får prata på utan att någon faller eder i talet, känner ni ingen ömhet alls i hela kroppen. Tala där för, min son, allt som kommer eder i sinnet och på läpparna, ty, mot det att ni inte känner af någon värk, vill jag räkna för ett nöje den förargelse som edra näsvisheter orsaka mig. Och om ni längtar så ifrigt att komma tillbaka hem till hustru och barn, så Gud förbjude att jag skulle hindra eder därifrån; ni har ju på eder penningar som höra mig till; räkna efter huru länge det är sedan vi denna tredje gång begåfvo oss hemifrån, räkna också efter huru mycket ni kan och bör förtjäna i månaden, och betala själf ut penningarna åt eder.»
— »Då jag, svarade Sancho, tjänte hos Tomé Carrasco, kandidat Simson Carrascos far, som Ers Nåd mycket väl känner till, förtjänte jag två dukater i månaden utom kosten. I Ers Nåds tjänst vet jag inte hur mycket jag bör förtjäna, fast nog vet jag att en vandrande riddares vapendragare har det mycket svårare än den som tjänar hos en bonde. Ty vi som tjäna bönder, hur mycket vi än släpa om dagen, så ha vi då i värsta fall om kvällen varm mat att äta och en säng att ligga uti, men i en sådan har jag inte sofvit allt sedan jag kom i Ers Nåds tjänst, om jag undantager den korta tid vi vistades i D. Diego de Mirandas hus; och vidare det kalas som jag hade på de goda saker jag hämtade upp ur Camachos köttgrytor; och det jag åt och drack och sof i Basilios hus. Hela den andra tiden har jag sofvit på hårda marken under bar himmel, utsatt för det som man kallar väderlekens oblidhet, och har lifnärt mig af ostkanter och brödbitar, och druckit vatten än ur bäckarna, än ur källorna, då vi träffat på sådana i de obygder vi genomtågat.»
