22
talban, Don Rolands och de öfriga tolf pärernas af Frankrike anletsdrag, eftersom de dock allesammans hade varit vandrande riddare.
— »Hvad Rinaldo beträffar, svarade Don Quijote, så dristar jag påstå att han hade ett bredt ansikte med mycket hög färg, alltid spelande och något utstående ögon, att han var öfvermåttan retlig och snar till vrede, och stor vän af röfvare och liderliga sällar. Angående Roland, eller Hruotland, eller Roldán (ty med alla dessa namn benämnes har i romanerna,) är jag af den meningen, ja, jag är till och med öfvertygad om, att han var af medellängd, bred öfver skuldrorna, något krokbent, brun i ansiktet och med borstigt skägg, med tjock hårväxt på kroppen, hotande blick, ordkarg, men för öfrigt mycket belefvad och väl uppfostrad.»
— »Om Roland icke såg prydligare ut än hvad Ers Nåd sagt, återtog kyrkoherden, så var det ej underligt att fröken Angelika den Sköna försmådde honom och öfvergaf honom för det behag, den eldighet och älskvärdhet, som den fjunskäggige lille moren utan tvifvel ägde, åt hvilken hon hängaf sig; och hon handlade klokt däri att hon hellre glödde för Medoros vekhet än för Rolands kärfhet.»
— »Den där Angelika, herr kyrkoherde, invände Don Quijote, var en lättfärdig, kringstrykande och tämligen nyckfull flicka, hvilken fyllde världen likaså mycket med sina obetänksamma streck som med ryktet om sin skönhet. Hon försmådde tusentals förnäma herrar, tusentals tappra och tusentals högt begåfvade män, och nöjde sig med en glatthakad liten hofsven utan förmögenhet eller annat namn om sig än på sin höjd såsom en tacksam människa, ett namn som den trohet inbringade honom, hvilken han visade sin vän.[1] Den berömde Ariosto, som i så höga ordalag besjungit hennes skönhet, tilltrodde sig icke eller hade icke lust att skildra det som vidare vederfors denna dam efter hennes ovärdiga förbindelse med gossen, — hvilket väl icke torde hafva varit så särdeles dygdesamma äfventyr, — utan lät saken bero med dessa ord:
till hemmets strand och hur hon skänkte se’n
Indiens krona åt Medor den unga
må annan skald med bättre tunga sjunga.[2]
Och utan tvifvel var detta ett slags profetia, ty skalderna kalla sig också siare, det vill säga profeter. Och huru sant detta är, kan man tydligen inse, ty längre fram har en berömd
